Tv, idoler och verkligheten

De gamla hjältarna faller. Hur kunde jag tycka att Burt Lancaster var så urtjusig? Hur kunde jag? Det måste vara en plåga för många gamla skådisar med de här TMC-repriserna som gör att de aldrig kan låta vissa taskiga insatser läggas till historien.
Som Burtie.
Han gick på tv häromkvällen och det sas väl redan i anmälan att det bästa med den här filmen är fotot och New Yorkmiljön.
Fast jag trodde i alla fall att min gamla filmstjärneidol med akrobatkropp och 58 perfekta tänder skulle ge en mysstund, men ujujuj, han var ju totalt fyrkantig. Spelade över som elaking och såg bara gråtmild ut när han skulle vara sorgsen. All medkänsla och inlevelse blåste bort. Charmen föll ihop som en vårblomma efter en frostnatt. Rock Hudson som han inte heter utan Tony Curtis, spelade en gigolotyp med rymligt samvete och pajasgester, fast han var ändå bättre. Och Tony Curtis fanns också bland filmisbilderna.
Ack mina hjältar! Om ni inte har blivit allt sämre skådisar med åren så har ni framträtt som homosexuella och det kan man ju känna respekt för, men det ökar knappast tillbedjan.

Nu är det inte bara filmstjärnor som tappar poäng på den personliga hitlistan. Med lite eftertanke kommer jag på att det gäller samtliga branscher. Vilket sannolikt antingen handlar om mognad eller om cynism eller misantropi.
Gud hjälpe mig! Men jag beundrar ju inte honom eller henne heller längre!
Det är själva beundran det är fel på. Varken gud eller Burtie har ju bett om beundran, bara lite uppmärksamhet.
Kanske finns det nya typer jag gillar starkt. Även om jag inte kommer på nån på rak arm.
(Tänk om jag skulle tänka färdigt innan fingrarna börja halka runt på tangenterna så det blev nån spänst i den här spalthörnan nån gång!)

För att hålla mig kvar i den här samla spalten några ord om den senaste nusvenska tv-produktionen. Märke Birro-Fagerström.
Jag fångas och håller andan när de här zigenska barnen virvlar ut i världen med sina omöjliga drömmar. Att hitta mamma. Det är ju så hjärteknipande så det är omöjligt att förstå att det går att göra på allvar. Men här kommer människor in som spelar roller som om de aldrig gjort annat, besynnerliga typer som är som plockade ur den verklighet de spelar. Inte vet jag, men nog låter det fullkomligt äkta när killarna skryter på invandrarsvenska över sina fäders hemska öden, när den zigenska klanhövdingen gör besök, när barnen kan skratta lydkligt eller när de möter grymheter i sin samtid. Jag tror på alltihop.