Tunn uppföljare till "Happiness"
Ally Sheedy, Paul Reubens och Shirley Henderson från Life during wartime.
Foto:
Filmens huvudtema är förlåtelse och försoning. Vad händer efter att det otänkbara har ägt rum. I samband med sina Tora-studier undrar familjens 12-årige pojke när och hur man kan förlåta. När de vuxna förtvivlat säger att han inte kan förlåta de som bombade World Trade Center utbrister han frustrerat att det är självklart att man inte kan, de är ju döda.Det är ett utsökt manus signerat David Seidler. Bisarra meningar som lever på olika nivåer avlöper varandra. Men det är manuset som är starkare än helheten. "Life During Wartime" är mycket en konversationsfilm. En film för dem som tycker om att utforska det mänskliga psyket.Intressant rollbyte
Bland det mest intressanta i filmen är bytet av skådespelare för karaktären Bill. I "Happiness" var det Baker Dylan som mantlade rollen som pedofilen som inte ens kunde lova sin son att han skulle hålla sig borta från honom. Han var, som han ofta är, blek och tafatt. Du kunde se den pedofiliska sjukdomen erodera hans innersta. I "Life During Wartime" är Bill spelad av Ciáran Hinds som är mörk, lång, karismatisk och snygg. Trots hans hemska brott känns han som en man som har koll på läget. Ett rollbyte av det mest intressanta slaget. Hinds har också det frätande bekymret inom sig men inte alls på samma sätt.Hela ensemblen av skådespelare levererar å det grövsta. Ett spektrum av känslor passerar mellan dem i blickar, kroppsspråk och fysiska manifestationer av känslor.Trots många delar som imponerar i den här filmen saknar "Life During Wartime" sin föregångares nerv. Till skillnad mot "Happiness" flyger den lite över marken och verklighetsanknytningen är längre bort. Dessa människor känns inte som tagna från din och min vardag, som de gjorde i "Happiness". Todd Solondz är en begåvad regissör som gärna får ta sig an andra berättelser.
Så jobbar vi med nyheter