Tröst i en tid av sorg
NORRKÖPINGJosé González mollstämda och hjärtskärande vackra musik är en tröstande filt för ett Sverige i landssorg. I kväll spelar han på Café Swartz i Norrköping.
José Gonzálezhar spelat flamencolidandets musik, hardcore och indiepop i gruppen med det hopplösa namnet Only if You Call Me Jonathan. Men det är som singer/song writer han fått sitt stora genomslag med sina spröda låtar. Vi talar försås om José González. FOTO: MAGNUS WINSTRÖM
Foto: Fotograf saknas!
Om sagan om José González vore en bok, skulle baksidan vara full med citat från lyriska recensenter. Och detta redan innan han ens släppt någon fullängdare. Men vinylsingeln med låtarna "Hints" och "Deadweight On Velveteen" är nu hårdvaluta. Och EP:n "Crosses" har gått rakt in i den kräsna indiepublikens hjärta.
Den mollstämda musiken tror José påverkat bilden av honom.
- Det är nog många som får uppfattningen av att jag går omkring och är ledsen hela tiden, speciellt om man ser videon till "Crosses" som är lågmäld och mörk, men mina vänner vet att det inte stämmer, säger José Gonzalez på mjuk göteborgska.
<b>Valde bort biokemin</b>
I våras hade José Gonzalez ingen tanke på att syssla med musik på heltid. Han ägnade vardagen åt att forska i biokemi och fritiden åt musik, men på kort tid fick han ett enormt genomslag.
- Jag var tvungen att tacka nej till spelningar eller lägga forskningen på is. Och det är skönt att det gått så bra att jag kunnat försörja mig på musiken i några månader.
- Det har påverkat min tillvaro jättmycket. Nu kan jag bara göra det ja tycker är kul.
Enligt planerna ska debutalbumet släppas i slutet av oktober, eller början av november.
Han tror att många tyckte EP:n var bra, för att den kändes ny och säger blygsamt att han tror förväntningarna blir svåra att leva upp till.
- Det har varit väldigt överväldigande kritik, nästan för mycket, säger José Gonzalez. I början blev jag otroligt glad, men nu är det inte samma euforiska upplevelse. Det är lite jobbigt att bli hypad, för det kan ju falla pladask.
<b>Låtarna nästan klara</b>
När Folkbladet talar med honom har han tvättid samtidigt aom han lägger sista handen vid inspelningsarbetet.
- Jag gör det mesta hemma, men lite trummor och orgel är inspelat i replokal och studio. Allt är så gott som färdigt i låtmaterialet, sedan är det mindre krävande jobb kvar som att mixtra, mastra och göra omslag och sådant som jag får hjälp av andra med.
Han arbetar utan störande tv och radio. Därför visste han inte att Anna Lindh gått bort och under vår telefonintervju talade vi förbi varandra.
Ett tecken på att José är mån om att inte missförstås, var att han kände sig tvungen att ringa tillbaka:
- Jag måste ha låtit helt okänslig och oberörd. Jag fick precis veta vad som hänt av min mamma. Det är helt sjukt. Man får flashbacks till mordet på Olof Palme.
Josés föräldrar kommer från Argentina, men själv är han född och uppvuxen i Göteborg. Hemmet var fyllt med Beatles, bossanovaklassiker och latinamerikansk musik som Silvio Rodriguez.
- Det var mestadels musik med akustisk känsla och mycket med nylonsträngad gitarr. Det har på något sätt varit naturligt att hålla på med, säger José.
Den tidiga uppväxten var i Hammarkullen, förorten som blev rikskänd med teveserien av Peter Birro.
Vid sju års ålder flyttade han till den cetrala stan. Han spelade blockflöjt i skolan, men det var gitarren han fastnade för.
- Vi hade en gitarr hemma som jag plinkade på lite grann. En sommar gav mig pappa en tjock, gul bok med alla Beatlesackord, och en bok med bossanovaklassiker. Hela den sommaren satt jag och tog ut låtar. Det var så jag lärde mig grunderna.
En av kompisarna från lågstadiet är Elias Araya, som är trummis i hans band Junip. Men nu ligger bandet nete för Elias går på konstskola i Trondheim.
Istället satsar José på egna låtar. Och griper tag om våra spruckna själar.
Så jobbar vi med nyheter