Historien om den unga flickan Dorothy som tillsammans med sin hund sveps bort av en storm och hamnar i landet Oz där hon tvingas till väldiga strapatser och skaffar sig en samling nya vänner i sin jakt på att ta sig tillbaka hem igen är i sig bedårande.
Den svenska uppsättningen med Markoolio och Tobbe Trollkarl som galjonsfigurer är inget undantag.
Det är svårt att inte känna sig engagerad när den brokiga samlingen karaktärer intar scenen i Louis De Geer och den långa färden med så många sensmoraler tar vid.
Dorothy gestaltas proffsigt av Stina Eriksson och leder plåtmannen utan hjärta, fågelskrämman utan hjärna och lejonet utan mod mot smaragdstaden där de ska möta (visar det sig) trollkarlen utan trollerikunskaper.
Markoolio får ett litet extra spontant jubel av de många barnen i salongen när han gör entré som det fega lejonet. Han är populär. Men faktum är att han är en av de svagare skådespelarna i ensemblen. Både han och Tobbe Trollkarl (vars främsta insats är som just trollkarlen från Oz) spelar över ganska kraftigt. Så där att det mest bara blir jobbigt.
Tvärtom är det med hemmasonen Robert Rydberg. Med utbredd östgötska som största vapen gestaltar han fågelskrämman med finess. Timingen är exakt, de många skämten sitter klockrent och det är ingen tvekan om att det är just hans karaktär som drar ner de största skrattsalvorna i salongen. Något jag skulle vilja beskriva som en kombination av ett rappt manus och skicklig skådespelarleverans.
Tobbe Trollkarl får förtjusta tillrop när han faktiskt trollar lite mot slutet och när allt har slutat lyckligt är det ingen tvekan om att musikalen har gått hem hos publiken. En publik där barn trängs med vuxna och där de flesta säkerligen får ut ganska mycket av uppträdet. Det finns flera nivåer i Trollkarlen från Oz.
Den disocdunkande musik som genomsyrar föreställningen är kanske inte direkt minnesvärd (vi snackar inga hits här om vi säger så), men den fyller sitt syfte väl och gör att tempot hålls uppe. Även om några lite mörkare nyanser i berättandet hade varit välkomna. Men, och det är ju ett ganska relevant men i det här sammanhanget, när målgruppen till stor del är barn måste berättandet hålla fart och färgerna vara ganska grälla.
Som helhet fungerar Trollkarlen från Oz riktigt bra. Det är svårt att misslyckas med en så stark historia.