Bokstavligt talat.
När någon en bit in i konserten ber henne att berätta lite mer om låtarna blir det en uppenbart obekväm situation. Zelmani, som lider av uttalad scenskräck, skruvar på sig bakom mikrofonen och hasplar ur sig något snabbt om att den här låten skrev hon visst till gitarristen Lars Halapis fru. Så mycket mer snack än så blir det inte.
Istället är det musiken som sätts helt i fokus. Zelmanis röst i symbios med det tre man starka kompbandet lett av nämnde fantomgitarristen Halapi skapar bitvis en elektrisk stämning. Det är drömskt och stundtals väldigt vackert. Zelmani sjunger prickfritt.
Kanske blir det lite för vackert, lite för drömskt och välarrangerat. Det gör att det känns lite sömnigt efter en stund.
Då menar jag inte sömnigt i meningen dåligt eller tråkigt utan snarare sävligt. I och med sångerskans ovilja att tala flyter låtarna ihop till långa utdragna sjok. De blir svåra att skilja från varandra och det återhållsamma tempot, de tjusiga gitarrmelodierna och Zelmanis mjuka röst gör det som gjort för att luta huvudet bakåt och blunda.
Att scenen är mörk och smyckad med levande ljus och fotogenlampa gör sitt till för att förstärka det intrycket.
I ett av få mellansnack beskriver sångerskan sin genombrottshit Always You som en "ganska dålig låt" och levererar den sedan i en rockversion som faktiskt lever upp till hennes beskrivning. Till skillnad mot så gott som alla andra låtar under konserten byts akustik gitarr mot el-dito och vispar mot trumstockar. Varför just detta gamla örhänge får en sådan negativ särbehandling kan man bara spekulera i.
Istället är det nummer som If I Could och Leaving (som önskats speciellt av en lycklig kvinna i salongen) som imponerar mest i ganska ödsliga Flygeln. Det är glest bland åhörarna, men kompisen Lasse Winnerbäck, iklädd trendriktig vintermössa, har i alla fall smugit sig in bland bänkraderna.
Jag tror att han, liksom alla vi andra, i slutändan sammanfattar det hela som en ganska trivsam kväll.