Att få komma bakom kulisserna hos rockband och läskas med karriärens detaljer är fängslande. Det är därför biografier med allt från Mötley Crüe till Per Gessle säljer som smör. Publiken vill veta det förbjudna, det som är lite spännande.
Men historien om mellanmjölkens främsta försvarare Takida, helyllegrabbarna från Ånge, är inte fängslande alls. I alla fall inte den de väljer att berätta.
Därför känns turnépremiären inför en halvbesatt Louis De Geer-hall mer än lovligt långdragen när det mellan var och varannan låt visas foton och berättas ytliga anekdoter som vem som helst kan slå upp på wikipedia.
Att publiken under konsertens gång kan smsa in frågor hjälper inte.
Vill jag titta på gamla bilder och internhumoristiskt fnissa över fula kläder och konstiga frisyrer som en reflektion över tiden kan jag gå till mina egna fotoalbum eller skolkataloger. Det skulle förmodligen ge mig mer.
Vi kommer inte bandet närmare via det biografiska anslaget och det gör vi knappast musikaliskt heller.
För lika defensiva som bandet är i berättandet av sin historia, lika mycket säkerhetslinor och medelväg är det över det musikaliska.
Att göra rockmusik akustiskt kan vara ett snilledrag. Att framföra skräniga hits fullständigt naket med några stålsträngade gitarrer och trevande stämsång kan skapa magi. Men i närheten av så utlämnande blir det givetvis inte.
Vad Takida har gjort är kort och gott att plocka bort lite dist och tempo, men annars köra som vanligt och då blir det bara en halvmesyr av alltihop.
En hel hop med fina låtar finns förstås där. ”Haven Stay”, ”Handlake Village”, ”You Learn”, ”Swallow (Until You're Gone)” och inte minst magnum opuset ”Curley Sue”. Till majoriteten låtar som framfördes i betydligt mer svulstiga och medryckande versioner senast gänget var i stan och spelade inför utsåld salong i Flygeln.
Den här gången är det musikaliska handlaget lika prickfritt och Robert Pettersson sjunger lika oklanderligt som vanligt. Tanken är god, men de pliktskyldiga akustiska arrangemangen gör flera av de patenterade radiorefrängerna lite väl platta.
Det är på intet sätt dåligt.
Bara väldigt ointressant.