Trist och mest misslyckat
FÖRBRYTELSER**Harlekinen
Ann Eleonora Jørgensen och Trine Dyrholm i Förbrytelser. Foto: Triangelfilm
Foto:
Det här är det laddade slutet i Annette K. Olesens nya drama, som trist nog underträffar den mänskligt laddade dramatik hon i "Älskar dig för evigt" berättade i störigt levande Dogme-stil. Hennes nya film är ett misslyckande som drama och bildberättelse; trist är det, särskilt som den kommer nära att lättbegripligt levandegöra något så abstrakt som trosmystiken och syndproblematiken i 1800-talsförfattaren Dostojevskijs romaner. Uppslaget i "Förbrytelser" är som hämtat ur "Brott och straff": å ena sidan prästen, som tror på Guds förmåga att göra mirakel, å andra sidan den synska barnamörderskan som enligt ryktet kan hela. Och som alltså, trots att hon förbrutit sig mot livet, kanske kan hela prästens ofödda barn, som kanske ska födas handikappat på grund av kromosomfel. När allt är över är det prästen som i stället begått en lika svår förbrytelse.
Felet med filmen är att den slösar bort över en timme på presentation av personer, miljö och förutsättningarna för detta starka möte. Som naturligtvis skulle ha skett efter en halvtimme. Och följts av idérika samtal mellan de två kvinnorna, och tragiskt gripande bilder av prästens sinnestillstånd efteråt.
Det blev inte så, bara en medioker film, helt utan Dogme-fotots uttrycksstyrka och fängslande spelscener, en longör med ett slut som kunde ha hämtats från fransmannen Bressons mästerverk.
Så jobbar vi med nyheter