Det sa trumpetaren Jan Allan inledningsvis denna afton. Vad han syftade på var musik skriven och inspirerad av pianisten, Lennie Tristano och saxofonisterna Lee Konitz och Warne Marsh.
Tristano, Konitz och Marsh företrädde i slutet av 40- och början av 50-talet en experimentell typ av småbandsjazz. Ofta fanns i botten en jazzstandard, exvis ”Out of nowhere” eller ”All the things you are”. På det sättet fanns paralleller med bebop, men den fick aldrig det publika erkännandet. Kanske beroende på att varken Tristano eller Konitz var lika färgstarka personligheter som Dizzy Gillespie och Charlie Parker.
Östgötabandet, länets enda professionella jazzensemble är i sig en förnämlig och hörvärd grupp. Bandets altsaxofonist, Hans Åkesson, är gammal spelkompis till Jan Allan, varför mycket kom att handla om deras samspel solistiskt och ensemblemässigt. Allan, som hängt med sedan mitten av 50-talet, är strålande solistiskt. Med sin luftiga och innerliga ton och smidiga frasering fångar han direkt lyssnarens uppmärksamhet.
Trots det upplevde jag honom ibland som lite disträ, ja nästan frånvarande. Men stundtals, som i ”It´s you” (ursprungligen ”It´s you or no one”) där Allan och Åkesson i början av andra set ensamma till kompet bjöd upp till en lustiger dans. Det var egentligen första gången under konserten där den riktiga jazzklubbskänslan infann sig. Andra set var klart bäst ett par kompositioner/arrangemang av Börje Gustavsson. ”Visbyvalsen” var festlig och återigen var det Jan och Hans med kompet.
Sammantaget en trevlig om än splittrad konsert, där en fulltalig publik högljutt gav sitt bifall till kombatanterna.