Tivolisaga
Rock- och pop-musikal av Johan Pettersson och J.C. Schütz
Manus och regi: Johan Pettersson
Musikansvarig: J.C. Schütz
Med: Linnéa Källström, Olle Petersson, Elin Gårdfalk, Frippe Pettersson m fl
Produktion: Nerd Production
Arbisteatern
Romeo och Julia heter här Judy och Punch. Två gentlemän från Verona är inga riktiga gentlemän men tiden är de pudrade perukernas 1700-tal och kärleken är evig. Även om föremålen växlar.
Johan Pettersson har skrivit en musikal som har gått på Arbisteatern i helgen och musikarrangemangen är Johan Christer Schütz. Nu handlar det om ett tivoli och dess ”enklare folk” som ställs mot borgmästaren och hans fina krets. Styckets budskap är det oemotsägliga att man ska lita på sina känslor och inte snegla på eventuella klasstillhörigheter.
Endast tre föreställningar har givits och det sägs att materialet har gamla rötter i Pettersson/Schütz liv.
Nu ställdes allt samman på scenen i form av dans, sång och skådespeleri, musik, kostym, mask och scenografi. Sångnumren är starka, särskilt kören. Kanske är det just det känsliga skådespeleriet som saknar energi. Ett högre tempo skulle nog kunna komma med tiden.
Det är lite orättvist att döma framförandet efter ett genrep där ljuset sattes, men själva känslosvallningarna som driver kärlek och missförstånd och förförelse och besvikelse liksom det avslöjande som drabbar de två fjantarna från Verona – där krävs det större kraft. Att vi så småningom får veta att det gäller att ställa upp för att få leva det liv man väljer – ja, just i den här uppsättningen skulle man kanske vilja att de unga tu tog det lite piano ett tag... Punch låter sig förföras av den farligt sköna väninnan på tivolit. Borgmästarens dotter vet vad hon vill och pappa är snäll och tivolits Punch rättar säkert in sig i ett monogamt liv när han får leva sin kärlek. Eller hur.
Linnéa Källström är en säker röst som ju går mot större uppgifter, en annan vacker scenröst är basen Stormen, karusellskötaren, och nog finns det flera fina röster på scenen. Dock måste nutidens musikalartister behärska hela scenens register för att komma vidare, men via Arbis vet vi ju att flera har tagit osäkra steg och kommit vidare.
En känsla av vilja och charm gör att man önskar ensemblen lycka till i fortsättningen.