Med sina kullerstenar, stockrosor och skeva stugor är Forsemanska gården som gjord för folklustspel. Det har blivit en fin tradition här på somrarna.
Tradition är rätt ord - för att årets manus är nyskrivet märks inte. Det är signerat Axel Gustav, regissören Stephan Grönroos alter ego. Han har förlagt handlingen till 50-talet och den historiska backspegeln hör numera till genren. Det ska vara hembiträden och direktörer, stora kjolar och hängslen.
Så många köttbullsfabriker fanns det väl egentligen inte på den tiden, då var väl de flesta köttbullarna hemmatrillade. Så brottas köttbullsfabrikör Hugo Nyström också med pengabekymmer. Skulderna har växt och bankmannen Von Sedel (Stefan Sonestig) kräver tillbaka det han lånat ut till ockerränta.
Det är förresten något märkligt med Hugo Nyströms gård - för alla som bor där vill ägna sig åt teater. I alla fall alla kvinnor. Till Nyströms förtvivlan vill även dottern Lisbeth (Miina Almroth) bli skådespelerska. Varför han avskyr teatern får vi snart veta - när ett teatersällskap närmar sin byn. Intrigen blir är en aning uppenbar för oss i publiken, men det hör ju också till.
Med sin närvaro på scenen blir rutinerade Stephan Grönroos hela föreställningens motor. Han drar upp tempot och pressar det mesta ur sin roll. Köttbullsfabrikören är förvirrad, fattig och har bara en rätt på menyn - men ändå svärmar alla kvinnorna runt honom. Det är en av flera obegripligheter i det hela. Men ett spel är ett spel.
En av kvinnorna som trånar efter honom är det skojiga och sanslöst teatraliska hembiträdet Johanna Karlsson (Marina Andersson) som hinner med ett oändligt antal förklädesbyten under de två akterna.
Årets ensemble är ung och jag kommer på mig själv med att sakna lite mer utpräglade karaktärer. Roliga gubbar och gummor som bjuder in skådespelarna till att ta ut svängarna mera. Tyvärr blir tempot lite långsamt till en början, lite fler oneliners eller förväxlingar hade piggat upp. Men det tar sig i andra akten. Kanske blir också munhuggandet mer väloljat och replikerna mindre lästa efter ytterligare några föreställningar.
När solen skiner som på premiärkvällen kan förutsättningarna för utomhusteater inte bli bättre. Konstigt då att inte fler tog chansen att se föreställningen. Delad glädje är dubbel glädje - och det blir onekligen lite festligare fullsatt.