Den nya ordningen i musikbranschen är sådan att artister sållas ut genom mer eller mindre intressanta tävlingar och sedan helt och hållet fastnar i storbolagens klor.
Sådana där grejer som artistisk frihet och integritet är underordnat.
Lever man inte sitt liv genom teven, har ägt mer än femton skivor i sitt liv och uppnått en ålder äldre än tio, tolv år är det lätt att himla med ögonen när herrar som Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo, alias E.M.D, efter att schlagerspektaklets strålkastare slocknat tvingas åka land och rike runt för att spela playback i köpcenter och signera Idol-affischer.
Men faktum är att det bakom all mediehets ofta finns duktiga artister vars egna uttryck kvävs när stressade bolagsmagnater med dollar för ögonen vill klämma in alla i samma trånga och synnerligen opassande kostym.
Det visar E.M.D när de ställer sig på scen i Flygeln.
Visst har de krängt ex antal plattor till kids (vilka också utgör publiken den här aftonen) och visst är de där plattorna fyllda med covers och strömlinjeformade listhits utan särskilt mycket själ eller hjärta. Men det här är trots allt tre herrar med riktigt snygga pipor och en musikalitet som aldrig riktigt lyfts fram i det vardagliga skvalet.
I knappt en och en halv timme sjunger de vackert och levererar i samspel med sitt tighta kompband en rapp show där "egna" hits varvas med covers. Det flyter på bra och bjuds egentligen bara ett enda klavertramp.
Publiken är företrädesvis så ung att de knappast hört originalet, än mindre smyghånglat på skoldiscon, testat folköl eller drömt om framtiden till det och hoppar, klappar och jublar därför som aldrig för när den levereras. Men för en gammal stöt som undertecknad framstår det som helgerån när trion ger sig på och fullständigt slaktar Haddaways gamla kulthit "What Is Love". Någon respekt för historien får man allt ha. Gossarna var med när det begav sig och borde veta bättre än att göra om en så uttrycksfull eurodisco-dänga till trestämmigt pojkbandsslisk.
Annars lyckas E.M.D faktiskt över förväntan med många av sina covers. Eagle-Eye Cherrys "Save Tonight" är hemsk i singelversionen men blir riktigt känslosam live. Stefan Anderssons "Anywhere Is Paradise" noteras också på det positiva kontot.
Mot slutet blir publiken helt i extas till "Jennie Let Me Love You" och Danny tillåts klämma in sitt färska Melodifestivalbidrag "In The Club" innan givna avslutaren "Baby Goodbye" får alla att tycka att det är en alldeles förträfflig kväll.
Sen kan man få tycka att det är slöseri med talang att styla trion sönder och samman och skicka ut dem att sjunga covers för barn.
Men det är en helt annan historia.