Tough Alliance ger fan i hur man ska göra

Musikbranschen är verkligen i omvandling. Skivor säljer inte längre, mp3-bloggarna har blivit allt mer inflytelserika och på livescenen, där det alltid varit förknippat med respekt att vara en duktig aktör, hyllas plötsligt en duo som skiter i allt och bara kör playback.
Det är ganska märkligt, The Tough Alliance hyllas inte bara för sin elektrifierade indiepop, utan också för sina liveshower. Både av publik och av media. Henning Fürst och Eric Berglund har med små medel och en god portion hemlighetsmakeri lyckats skapa stor mystik kring sitt band.

En hype där de teatraliska liveframträdandena har stor del.
Två unga herrar med fördelaktigt utseende som gärna viftar med baseballträn under sina konserter och samtidigt är ovilliga att tala om sin musik blir per automatik intressanta. Till och med så intressanta att poptidningen Sonic i sitt senaste nummer publicerade flera uppslag där de två herrarna egentligen inte sa någonting av värde.
Jag är extremt kluven inför The Tough Alliance. På ett sätt är det ofantligt skönt med ett band som ger blanka fan i vad man som popband förväntas göra och agerar tvärtemot normen. Men samtidigt, live ska ju vara live. Vill jag se två tomtar som dansar spastiskt till förinspelad dunkadunka kan jag gå till det lokala alkishaket en vanlig onsdag istället för att lösa en dyr konsertbiljett.

På samma gång som inställningen är beundransvärd är duon trots allt ingen vidare sensation på scenen. De kliver på några minuter efter ett natten mot fredag och är klara tjugo minuter senare.
Under de intensiva minuterna hinner de dansa till epileptiskt stroboskopljus, åma sig framför en skärm som visar videosekvenser och halvhjärtat mima till sina texter. Hela tiden högenergiskt och på ytan gravallvarligt.
Symptomatiskt nog strular ljudet och utvolymen försvinner mitt under spelningen. Ackompanjerade av ljudet i sina monitorer fortsätter Fürst och Berglund som om ingenting hade hänt. Alla vet ju redan att de står där och kör playback.

Visst är The Tough Alliance ett annorlunda band att uppleva i konsertsituationen, förmodligen är det därför så många dyker upp på varje spelning (runt 500 på Klubb Republiks höstpremiär är en bra siffra), men särskilt bra är det faktiskt inte. Ni må kalla mig en gammal trångsynt bakåtsträvare, men jag anser fortfarande att live ska vara live.
Inte en lekstuga för intellektuella ynglingar som förstått precis vilka trådar man ska dra i för att starta en massiv pophype.