Toppen när Monica tolkade Monica

Det är en ofantlig låtskatt man har att hämta inspiration från, när man hyllar och porträtterar Monica Zetterlund. Sångerskan Monica Borrfors har inte bara förnamnet gemensamt med sin namne. Sättet att gestalta och tolka jazzklassiker placerar henne i en särställning.

Det var snart ett år sedan Monika Borrfors och trion framförde dessa klassiska Monica Zetterlund-låtar. Det märktes lite inledningsvis. Texterna satt inte lika säkert som tidigare, men det gällde bara första setet. Resten av konserten var Monica Borrfors säkerheten själv.

Det framgick med all tydlighet att Monica Zetterlund inte var enbart vokaljazz. Monica Borrfors har, precis som MZ hade, förmågan att ge de svenska texterna de rätta tolkningarna. Bland textförfattarna märks bl.a. Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Lars Forsell och Hasse & Tage, alla mästare i sitt gebit. Bland kompositörerna fanns jazzens stora; Quincy Jones, Gershwin, Hoagy Carmichael, Neal Hefti, Lars Gullin, Jobim och Bobby Timmons. Tillsammans starka kombinationer.

Monica Borrfors förmår att skapa stor vokaljazz som står fristående från originalen. Hon använder Monica Zetterlunds versioner som utgångspunkt. Leonard Bernsteins ”Some other time” från MZ´s samarbete med pianisten Bill Evans är ett bra exempel. Det doftar Monica Zetterlund, men är inget plagiat.

Efter pausen kom konsertens starkaste tolkningar. Quincy Jones ”Stockholm Sweetenin´”, på svenska ”Du måste ta det kallt” och med Peter Himmelstrands text, Beppe Wolgers naiva och lite barnsliga svenska text till ”Only trust your heart”, nu kallad ”Vad jag åt som barn” och Lars Gullins ”Silhouette” med svensk text av basisten Johnny Olsson var för mig topp-tre denna kväll. Lägg till detta Gigi Gryce´s bagatell ”Social Call” med Gösta Nilssons fulltonade pianospel så var lyckan fullständig. Extranumret ”Höst”, i original ”Stardust” av Hoagy Carmichael och med svensk text av Lars Nordlander hörde också till topparna.

Det är lätt att man glömmer ackompanjerande musiker när Monica Borrfors tolkar Monica Zetterlund, därför vill jag passa på att berömma Gösta Nilssons personliga och kompletta pianospel som han fick flera tillfällen att demonstrera. Basisten Filip Augustsson har vuxit ut till en mäktig kompbasist och strålande solist. Basspelet i ovan nämnda ”Höst/Stardust” imponerade stort. Möjligen skulle han tjäna på att spela ut mer och inte vara så återhållsam. Jesper Kvibergs trumspel var säkerheten personifierat. Följsamt men ändå drivande.