Med ålderns rätt (närmar mig med stormsteg 37) blickar jag tillbaka på mitt liv och funderar över vad som skulle kunna vara allmängiltigt ur min historia som andra, i alla fall min generation, kan relatera till? Uppväxt och familjeförhållanden ser alla olika ut för alla. Men för den som vandrade från barn till nästan vuxen under 1980-talet finns åtminstone en del saker gemensamt. Några tunga kulturella arenor som tillsammans gjutit en gemensam värdegrund för oss alla. Kanal 1 och Tv2 och de amerikanska tv-serierna.
I dag ser världen annorlunda ut och människor har inte samma referensramar som under detta bejublade årtionde. Vi fick kabel-tv hemma 1989 och sen var världen inte längre enad i etern utan slagen i spillror genom alla valbara kanaler som gjorde att alla tittade på olika saker på kvällarna. Den gemensamma grunden var borta och vi delade inte samma erfarenhet längre. Men innan dess var verkligheten fantastisk förstås. Med viss reservation för en del luckor, minnet är inte så kristallklart längre som det var när jag var i 35-årsåldern.
På fredagskvällarna 18.45 var det den amerikanska serien Lilla huset på prärien som visades om Laura Ingalls och hennes familj i den lilla staden i mellanvästern. Genom den lärde jag mig mycket om könsroller och hur samhälle och relationer är uppbyggda kring dessa.
Veckans största upplevelse 1983 var söndagskvällarna när det var dags för Fame. En höjdpunkt dels för att man fick följa de begåvade tonåringarna på denna artistskola i deras fram- och motgångar och dels för att jag lärt mig läsa så snabbt att jag kunde hänga med i handlingen själv utan någon vuxen bredvid som sufflerade vad som sades, vilken frihet läskunnigheten gav!
En sommar någonstans mitt i detta årtionde, där axelvaddar och de sprayade luggarna blev allt större, dök en ny serie upp i rutan: Familjen Macahan. Vilken sommar alltså, oj oj oj. Jag lovar det var inte många som missade ett avsnitt av denna kvalitetswestern med farbror Zeb Macahan i fronten och hans familj och deras vedermödor med krig, kärlek, galna grannar, indianer och mormoner. 80-talet var sannerligen inte att leka med när det gällde att producera kvalitet.
Men idag då? Hemma är tv-apparaten utkastad sedan flera år tillbaka. Men jag gillar fortfarande formatet tv-serie och köper ibland en dvd-box. Och så följde jag True Blood i våras på Svt Play (med så dålig uppkoppling att ett entimmesprogram tog tre att ladda ner). Senaste traderafyndet var alla säsonger av Buffy the Vampire Slayer. Den ligger till grund till en hel del begåvade samtal hemma där vi till exempel diskuterar Buffy och hennes kompisars förhållningssätt till vampyren Spike. Visst att han har mördat och lemlästat människor i 124 år, men den senaste månaden har han ju förändrats och blivit snäll (mycket på grund av ett mikrochip i hjärnan som gör det omöjligt för honom att skada andra än demoner kanske ska tilläggas). Är de inte lite väl kategoriska mot honom bara på grund av hans förflutna?
Med den här bakgrunden undrar jag naturligtvis över kommande generationer och deras gemensamma kulturbygge.
Tittar de tillräckligt mycket på tv eller har sociala medier tagit över den fostrande rollen? Är det verkligen vår mening att de ska ta ansvar för sitt eget liv och moraliska ståndpunkter utan en massiv insats genom kommersiella tv-serier från det stora landet i väster? Får de med sig verktygen de behöver i livet? Dansar de tillräckligt mycket? Vet de hur man vaskar guld och att man är säker hemma från vampyrer bara man inte bjuder in dem?