Det rycker i benen. Inte bara på Timbuktu och hans kompband Damn, utan även på varenda en i publiken. När Jason Diakité och hans kamrater står på Green Stage är det helt omöjligt att stå stilla.
Allsången skallar högt till hits som "Alla vill till himmelen men ingen vill dö" och "The Botten Is Nådd", men egentligen är hits helt oviktigt när det handlar om den här ensemblen. Det är det grundmurade svänget som får hela Bråvalla att gunga och mungipor att skjuta i höjden. Och det grundmurade svänget finns i varenda låt.
Timbuktu själv är tjusigt uppsvidad beige kostym och har ett smittsamt leende tatuerat i ansiktet. Det smittar av sig. Publiken ler. Publiken dansar. Till och med den cyniske recensenten svänger på höfterna och låter leendet spricka ut i full blom.
Damn levererar sin vana trogen prickfritt och det är nog många som skriver under på att underbart är kort när föreställningen tar slut vid sjudraget.
Bland tuff rock och svettig house fungerar Timbuktu och Damn som ett lyckopiller på Bråvallafestivalen. Inte ens det faktum att högtalarna dör på ena sidan av scenen med jämna mellanrum kan förstöra upplevelsen.