Smygrökande tatuerad muslim som älskade engelska pojkband. Och Shane MacGowan.
Hon älskade också att chocka och provocera. Som den där gången vi skulle ta med något och presentera för klassen. Lina tog med en binda och demonstrerade väldigt tydligt hur den fungerade, vilken fantastisk uppsugningsförmåga den hade och att det som sögs in verkligen inte var blått som i reklamen utan rött. Blodrött.
Sedan måste hon ha flirtat in sig hos Janne Josefsson eftersom hon gjorde Fittja Paradiso och blev grävande i Uppdrag granskning. Och så fick hon göra en film om sin idol Leila Khaled – den första kvinnliga flygplanskaparen. Och vilken film det blev. Prisbelönt och fantastisk och Lina är precis lika cool när hon sitter hemma hos flygplanskaparen och röker som när hon i nästa tv-inslag intervjuar den kriminella ligaledaren på landsflykt.
Jag förstod tidigt att hon skulle bli en fantastiskt bra journalist. Bara hon gjorde sig av med sin dryga whiskeyhesa stockholmska. Såklart sket hon i det också och blev bäst i alla fall.
Jag fick en skiva av henne en gång. En skiva med palestinska kampsånger och med förord inläst av Jan Guillou. Jag lyssnar på den ibland. Precis som jag ser på filmen från Bona Full Moon Party. En jättefest i flera dagar som började med en idé om en liten, liten fest innan vi gick ut och blev journalister i den verkliga världen. Det blev en jättefest, ett oförglömligt tältparty. Där jag upptäcker att jag finns med på filmen flera timmar efter att jag trodde att jag gick och la mig. Så var det för de flesta. Det var när vi var unga. När Lina blev gammal gifte hon sig och flyttade till Göteborg. Men stockholmskan och hesheten har hon behållit. Jag tror till och med hon flirtar sönder varenda förvirrad man nuförtiden också. Hon är bra på sånt. Att göra folk glada.
Vi har länge pratat om en återförening. Att träffas och se hur gamla alla andra blivit. Jämföra våra liv. Avundas varandra nu när vi äntligen lyckats klättra upp ett pinnhål vill vi inte trilla ner och dricka sunkit rödvin och billig bärs och käka nudlar hela tiden. När nu är vi mer rädda om våra välansade gräsmattor och våra trevliga parmiddagar med årgångsvin och efterrätt.
Men ibland tror jag vi vill tillbaks till ansvarslöshet och provokation, laglöshet och anarki, tatueringar och ciggjakt, smygande nätter och hela livet framför oss.
Innerst inne har vi inte förändrats ett dugg. Varken Lina eller jag – trots att vi är så gamla.