Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Tillbaka på ruta ett

Kultur och Nöje2007-04-30 06:00
Dean Koontz är en författare som sysslar med skräck, obehag och övernaturlighet. Ibland på det där lite fyrkantiga och förenklade sättet som amerikanska bestseller-författare tenderar till. Men på senare tid har det märkts en positiv riktning; i Koontz förra bok: "Odd Thomas" är tilltalet väldigt personligt och i avsaknad av den svulstighet som ibland kan märkas i denna genre. Dessutom finns en varm humor där, också ovanlig i sammanhanget.
Koontz nya alster "Invasion" är tyvärr ett steg tillbaks till en svulstigare typ av science-fiction. Den inordnar sig i en lång tradition av "Utomjordingar attackerar världen och ska förinta mänskligheten men några utvalda klarar sig utomjordingarna försvinner och människosläktet förs vidare"-litteratur men tillför inget nytt och känns faktiskt inte speciellt fräsch. Det vilar en doft av "syndaflods-syndrom" över det hela. Alltså religiösa undertoner som kan upplevas som lätt nattståndna.

Boken börjar med att ett märkligt lysande regn börjar falla, ett regn som luktar sperma (bara en sån sak!) och som sedermera visar sig föra ner allehanda okända och definitivt illasinnade organismer till jorden. Huvudpersonerna Molly och Neil Sloan vaknar och känner - givetvis - instinktivt att något är fel. De märker efter hand att alla radiostationer har slagits ut och dimman lägger sig. De ger sig ut för att kolla läget och samla ihop eventuella människor för att göra motstånd.
Här är Koontz tillbaks i ett extremt rakt berättande, visserligen effektivt men väldigt endimensionellt. Personporträtten är magra och anslaget storvulet, det är maximalism som gäller. Karaktärerna är rent av irriterande fyrkantiga och inget av inre utveckling står att se hos personerna. Nej, det här måste betecknas som en besvikelse efter "Odd Thomas"; Dean Koontz har åstadkommit en förenklad berättelse utan sympatiska karaktärer i en lätt uttjatad genre. Alltså tillbaks på ruta ett.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!