Alla som läser kursen Litteraturvetenskap 2 vid Linköpings universitet vet att det i den kursen ingår en delkurs som heter Skrivandets konst, där alla studenter får läsa boken Från tanke till text. En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter av Arne Jarrick och Olle Josephsson.
I den här boken skriver Jarrick och Josephsson om två olika modeller för att skriva akademiska uppsatser: Bilmodellen och Grytlappsmodellen. Jag tycker att det, ur ett genusperspektiv, finns något väldigt problematiskt i att Bilmodellen är den bra och Grytlappsmodellen är den dåliga. Även om det bara handlar om metaforer. Det som är bra med Bilen är att dess delar tillverkas för sig, för att sedan sättas ihop, och att monteringen av olika delar kan ske parallellt. Det som är dåligt med Grytlappen är att den virkas från ena hörnet till den andra och när virkaren börjar virka har hen ingen aning om vad det här ska sluta i.
På ett seminarium på kursen Litteraturvetenskap 2 diskuterades dessa uppsatsskrivarstrategier, och en klasskamrat till mig gick till hätskt försvar för virkningen.
När man virkar måste man visst veta vad man ska göra innan man börjar, man måste kanske ha ett mönster, och även om man inte har ett mönster så måste man veta i huvudet vad det ska bli - kolla på Anna! Tror ni hon skulle kunna virka det där utan att veta vad hon gjorde?
Så var det uppenbart. Jag satt och virkade på lektionen. Det var ingen ovanlig syn. Jag virkar på alla lektioner. Jag virkar på alla raster. Jag virkar i alla sociala och osociala sammanhang.
Så. Nu har jag kommit ut som virkoholic. Hej. Jag heter Anna och jag är beroende av virkning. När jag inte får virka blir mina händer rastlösa och darriga och jag känner spasmer i hela kroppen, framförallt i hjärnan, jag upplever att jag inte kan koncentrera mig utan min virkning.
Ibland känner jag mig lite som en installation. När jag sitter och virkar i offentliga rum. Ibland ser andra mig som en installation, och sätter sig och glor. Jag tycker det är ganska trevligt.
Jag virkar dock inga grytlappar. Jag virkar figurer. Jag kan virka alla sorters figurer. Jag virkar Edward Cullen, Aretha Franklin, Jean-Paul Sartre, mina vänner och deras husdjur. Jag tror att virkning är det bästa sättet att förändra världen. Virkning som är gränsöverskridande, provocerande, världsförbättrande och fantastisk.
Den här krönikan råkade bli början på en sorts virkat manifest. Ett manifest av luftmaskor, halvstolpar, stolpar och fasta maskor. Medan jag smider, jag menar virkar, planer för erövringen av världen fortsätter jag med figurtillverkningen. Om du en dag känner dig ovanligt mjuk och trådig, då är det du som förvandlats till en virkis.
