Till minnet av Astrid

Det började med Britt-Marie lättar sitt hjärta. Både för Astrid och mig. Hon debuterade ju som författare med den boken och någon snitsig person tyckte att det var en skojig titel att ge mig.
Det tyckte jag också. Även om det var vid den tiden då titlar betydde intet, bara det fanns en bok. Jag tittade i den häromdagen och kände igen varje kommatecken. Den var ändå en bok som markerade övergång från barn- och bilderböcker till något riktigt. Brittmarie blev ju till och med kär. I någon präktig gosse och inte verkade det så farligt. Miljön var trygg som i Vimmerby, fast det var på någon obestämd plats.

Annars behövde man aldrig lära sig Astrid Lindgren. Hon bara fanns där. Bekant för Pippi Långstrump och bekant som mamma till hela surven på Sör- Norr- och Mellangården och på det hållet en skildrare av idyll som, kunde man läsa i vuxen ålder, gav vissa mindre lyckliga barn ångest. Men för dem, i så fall, kunde Astrid också skriva. Om döden, om sorg och elände. Utan att väja, men ändå, till sist, med tröst. Man var åtminstone inte ensam och kanske, kanske fanns en annan rymd. Åtminstone att drömma om.
Astrid tillhör oss alla. Det finns de som inte har älskat Pippi och de som har tyckt att Tjorven var en prövning. Men då har de haft andra favoriter.

Astrid var också något utanför alla de där böckerna. Hon var en kvinna som med lysande intelligens och kunskap gav sig in i underhållningsbranschen i radion där Tjugo frågor tillhörde veckans höjdpunkter. En kvinna som var så närvarande i allt hon gjorde, enkel men stark i hållning och övertygelse, det som gjorde att hon var ett med sin stil och att hon alltid alltid hade barnens rätt och bästa i tankarna. Något som varje unge verkade känna när man fick tillfälle att se dem i tv.
Fast jag inte har känt Astrid Lindgren är hon en lika stor del av mitt liv som någon av mina mostrar. Kanske mest hon som bodde där på Dalagatan, nära Astrid. Det gör att man känner en personlig sorg. Astrid fanns när jag lärde mig läsa, när man fick lov att börja vara tokig som Pippi, hon beskrev sin barndom i Småland så det kunde ha varit min släkt, i den miljö jag också kände mig som en del av.

Under alla års sagoläsning har hon funnits med. Fått barnet att skratta, eller gråta, åt samma saker som man själv hade upplevt. För många vuxna har det väl också varit en fröjd att få läsa om Emil och Ronja, särskilt de vuxna kanske, även om man skrattade åt lite andra saker än barnen. Som om hon klurigt slängde åt sagoläsarna godbitar.

Astrid Lindgrens böcker verkar ha tillkommit utan ansträngning och utan några vidare anspråk. Nuförtiden finns det enskildheter i författarskapet som jag inte tycker är lika underbara, men jag är ganska säker på att Astrid tyckte likadant.
När det stämmer, då är det ändå som en del av ens kropp, som ett stycke av Mozart eller en sång av Schubert. Som ett konstverk som står mitt i livet, jag kommer inte på det perfekta, men tänker mig ändå ett verk som bara är självklart, som tar ner allt som larmar och gör sig till.
Visst är det en tröst att Astrid alltid finns kvar.