Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Tidskrock där ljuv jazz uppstår

Gitarristerna Django Reinhardt och Wes Montgomery möts. Alltså en krock mellan 30-tal och 60-tal… Hur skulle det låta? Svaret: Django Reinhardt!

Kultur och Nöje2014-04-11 13:10

Django Reinhardt, belgisk zigenare och jazzmusiker med en alldeles egen stil, gjorde entré på jazzscenen omkring 1931. Kvällens andra gitarrhjälte, Wes Montgomery, debuterade nästan 20 år senare. Jag undrade mycket hur deras två så olika jazzstilar skulle kunna samverka och interagera med varandra.

Konserten inleddes med Djangos klassiska ”Minor Swing”, med det typiska stadiga gitarrkompet. Därefter Montgomerys ”Fried Pies”. Här märktes Djangos tyngd och gitarristen Martin Widlunds djupa bundenhet till den markerade rytmen. Det lät mer Django än Wes! Erik Söderlinds solo och kompspel på den elektriska gitarren var den tydligaste kopplingen till Montgomerys modernare tonspråk.

Missförstå mig rätt, jag älskar såväl Django som Wes, men hade gärna sett en uppluckring av det handfasta gitarrkompet, i alla fall i Wes Montgomerylåtarna. Den som fick anpassa sig mest var, på gott och ont, Erik Söderlind. Det blev mest gamla swingklassiker med strålande gitarrspel från Erik och Martin. Basisten Robert Erlandsson hade problem med förstärkeriet, och därmed också att höras ordentligt.

Några låtar stack ut, melankoliska ”Rooten Groove” av Roman, en sentida Djangogitarrist, swingklassikern ”Stompin at the Savoy” i lagom tuffande tempo med fantasifullt solo av Martin Widlund och ”blåsriff” av Erik bakom Robert Erlandssons bassolo. I två brasilianska stycken, ”Samba de Orfeu” av Luiz Bonfa och ”Estate”, visade trion att 1 + 1=3, det vill säga Martin stoppade undan Django och Erik ”glömde” Wes! Här möttes gitarristerna på lika villkor och ljuv jazzmusik uppstod. Eriks oackompanjerade introduktion i den långsamma bossan ”Estate” var riktigt svettigt. I Montgomerys ”Jingles” visade Martin Widlund att han kan mer än att spela Djangogitarr.

I konsertens andra halva presenterades den ”hemliga gästen”; Amanda Josefsson från Norrköping, som spelade riktigt fin jazzfiol i ”Sweet Georgia Brown”. Bravo Amanda!

Det blev ett kärt återseende för norrköpingspubliken när ”hemmasonen” Erik Söderlind gästade Norrköping och bjöd på så mycket fin gitarrjazz.

Musik

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!