Tidsanda - på gott och ont

Det finns många exempel på hur tidsandan förändras. Och ju större tidsglapp det är, ju lättare syns den. Ta reaktionerna när den amerikanska jazzen presenterade sig för den svenska publiken på 30-talet. Här ett klipp ur Tidningen hembygden från 1930: " Nigger-jazzbandens jamande banjo och skrällande saxofon - är det instrument för svenskar? Skola de - överrösta och tränga ut fiol och klarinett och nyckelharpa - för att inte tala om vallhorn, näverlur och träpipa?" Svaret på frågorna som ställs i citatet blev med historiens facit i hand på de flesta punkter ett klart: Ja! I det här fallet får man säga att tidsandan har ändrats åt det positiva hållet, undan gick det också när andra världskrigets brott avslöjades. Denna typ av språkbruk försvann fort. Mer närliggande (80-talet) är socialdemokraten Maj-Britt Theorins resonemang om att på fullt allvar förbjuda paraboler för privat bruk. Man får nog ge sig långt ut i extremistiska, totalitära träskmarker för att hitta liknande åsikter idag. Det ska framhållas att Theorin var kraftigt i otakt med tidsandan redan då, kanske säger uttalandet mer om socialdemokraternas 80-talsanda. Den tröga tidsandan kan vara radikalismens värsta fiende. Man kan helt enkelt inte snabbt uppfostra människor att tycka "rätt". Attitydändringar måste få ta tid, precis som med individer. Men på det stora hela tycker jag att tidsandan går åt ett bra håll, sakta men säkert. Antiauktoritet, individualitet, nonkonformitet. Allt det där är i grunden bra även om det finns avarter. Man måste vara vaksam mot t ex en strömning för hårdare straff, det finns ju tecken som tyder på att domstolar inte är helt opåverkbara av opinionen. En del verkar mena att det är massmedia som styr och formar tidsandan. Jag är inte så säker. Det är förmodligen många engagerade journalister som försöker men vanligare är nog att medier springer efter och försöker hitta den. Man ska ju faktiskt sälja en produkt. I själva verket kan nog t ex kvällstidningar vara en ganska bra termometer på den rådande andan. Ett exempel på förändrad tidsanda - och försämrad - upptäckte jag under en dokumentär om Polar-prisvinnarna Pink Floyd. Den första månlandningen ska ske, datumet 20 juli 1969. Då blir Pink Floyd ombedda av BBC att spela live i tv till evenemanget, så görs också. Gitarristen David Gilmour säger i programmet lite skämtsamt "Those where the days" eller något liknande. En sak är klar, något sådant skulle knappast kunna ske idag när populärmusik i allmänhet har reducerats till en handelsvara och en slit och slängprodukt som mer påminner om modebranschen än om en konstart. Det kanske å andra sidan har något att göra med dom där jävla parabolerna! Att aldrig något kan vara enkelt...

Information till våra läsare

Tidsanda - på gott och ont

Tidsanda! Smaka på det ordet. Inte så dumt, va? Det förklarar så mycket men är samtidigt så vagt. Tidsandan har inte bråttom, den förändras långsamt och organiskt över tid och låter sig inte stressas upp i onödan av ny lagstiftning, genomförd i demokratiskt oklanderlig ordning.