Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Tiden då kultur var ett vapen

Foto:

Kultur och Nöje2009-05-11 03:00
Det var mellan 1960 och 1980 som musik och politik hörde ihop. Om det handlar den här boken. Även de som inte var med då trallar låtar från den tiden: I natt jag drömde eller Å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras. Professor Arvidsson analyserar sånger från dåtidens Lp-skivor, presenterar upphovsmän och visar hur vänstermusiken togs emot.Vi får en genomgång av den tid då kulturen och musiken var ett vapen. Mycket kunnigt, kanske lite för grundligt.Det som utlöste vänstervågen var USA:s krig i Vietnam. 1960-talet var ett viktigt decennium i massmedias utveckling. TV slog igenom och därmed också begreppet "kändis". Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige gjorde oss medvetna om hur medierna stödde den rådande ordningen.Kritiken av klassamhället kom i hög grad att drabba socialdemokratin, som byggt sina framgångar på ett samhällskontrakt mellan LO och SAF om arbetsfred. Monica Nielsen och Monica Zetterlund deltog i Erlanders valturné 1968, medan Fred Åkerström och Cornelis gick från SAP till VPK.Trubadurerna drogs tidigt in i politiska sammanhang. Redan 1965 var Cornelis med i den första Vietnamdemonstrationen. Andra ställde upp. I början handlade sångerna om internationella frågor. Från 1970 blev arbetet ett viktigt tema. Sonja Åkessons Den ensamma mamman i traversen och Nationalteaterns Hanna från Arlöv är exempel. Fria Proteatern spelade NJA-pjäsen och Nynningen och Björn Afzelius hyllade strejken som kampmetod.Kulturen var ett vapen. Mikis Theodorakis sa det rent ut i ett svar till Atenjuntan: "I musiken har jag ett vapen som jag inte tänker ge er". Fria Pros författare Gunnar Orlander skrev i Clarté 1970: "Vi hade ett vapen -- teatern - och det ville vi ställa i folkets tjänst." Några av dem som skrev progressiva sånger - alltid på svenska! - är fortfarande lästa och hörda: Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Bernt Staf, Peps, Jan Hammarlund, Sonja Åkesson, Dan Berglund, Carsten Palmaer, Mikael Ramel, Cornelis.Deras inspiratörer blir vi påminda om: Victor Jara, Violeta Parra, Woody Guthrie, Joe Hill, Joan Baez och andra.När perioden började lida mot sitt slut kom Tältprojektet att förverkliga drömmen om den stora vänsterteatern. En helaftonspjäs om den svenska arbetarrörelsens historia, flödande av musik. Den hade premiär i maj 1977. Sen dess har kamplusten tonat ner. I dag har musiken blivit en vara som säljs och köps. Musik är konsumtion i stället för kommunikation. Något vapen är den inte längre.Den här boken kan rekommenderas både till dem som var med och till dem som vill veta hur kulturkamp kan föras.Den enda invändning jag har är personlig. Jag är felciterad av professor Arvidsson. Jag skrev i en sångtext: "Vad vill ni vi ska göra som världen nu ser ut? Avskaffa imperialismen med FN-beslut?" Arvidsson skriver Bestraffa i stället för Avskaffa. Det är dåligt. Men resten av bokens 400 sidor är bra!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!