Thorgren rensar i garderoben

Stockholm (TT Spektra). Hon har stått på barrikader, lett kulturdepartementet och dikterat. Men när Gunilla Thorgren släppte kontrollen blev hon dramatiker. ?Garderoben? heter debutpjäsen och själv får hon inte längre vara med.

”Det var lite chockerande att gå från det hyperaktiva liv i kulturdepartementet, men tio år i politiken, det räcker”, säger Gunilla Thorgren. Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

”Det var lite chockerande att gå från det hyperaktiva liv i kulturdepartementet, men tio år i politiken, det räcker”, säger Gunilla Thorgren. Foto: Janerik Henriksson/Scanpix

Foto:

Kultur och Nöje2006-07-14 09:59
Ulla Skoog regisserar. Gunilla Thorgren vet inte hur hon tänker och medger att hon är plågad.
? Jag har varit faktafixerad journalist i 30 år, jag har kontrollerat vartenda kommatecken, jag har varit statssekreterare och bedömt. Så skriver man en pjäs och lämnar över sitt barn till regissör och skådespelare som säger ?tack ska du ha, vi återkommer?. Ha ha. Det är inte lätt.
? När jag beklagade mig för Birgitta Englin, chefen för Riksteatern, sa hon att det finns en sak som är det värsta regissörer vet. ?Vad då?? sa jag. ?Levande författare.?
Om Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater givit regiuppdraget till Suzanne Osten hade det varit till en av Gunilla Thorgrens medkämpar i 70-talets kvinnorörelse. I stället gick det till till ståupparen och komediennen Skoog.
Thorgren däremot är ?Grupp-8-veteran?. Hon värjer sig inte. Tvärtom berättar hon stolt att Carl Hamilton talade om åttorna som ett eget varumärke när han intervjuade henne om hennes bok för några år sedan. I ?Grupp 8 och jag? berättade hon personligt om ett stycke svensk kvinnohistoria, främst för att barnen bättre skulle förstå sin ?knasiga mamma? som hon säger. I ?Garderoben? försöker hon ta tillvara på sina erfarenheter.
? Jag har mött så otroligt många olika människor i mitt liv, jag har plockat lite här och där för att få fram gestalter som är trovärdiga, och problematiken har jag ju jobbat med hela mitt liv.

Jättegräl
Barbro, professor i genusteori, ska flytta. Tillsammans med bästa kompisen Gunnel, sjukpensionerad skoförsäljare och den som tog hand om Barbros barn när hon satsade på karriären, ska hon rensa ut. Plocket bland kläder och pryttlar drar fram det förflutna, konflikten dem emellan briserar till ett jättegräl. I grunden handlar det om olika livsval, eller som Barbro, som just tvingats kasta sju säckar oanvända syltburkar, säger:
?Jag har aldrig varit en sån hemmafru som mormor. Men helst ville jag nog ta vara på allt. Källare och pelagoner å glada harmoniska barn å en strålande yrkeskarriär?.
? Linda Skugge är likadan. Jag recenserade hennes nya bok. Jag vet inte vad man ska ge avkall på, säger Gunilla Thorgren.
Nej, några enkla svar har hon inte. Drabbad av euforiskt rus skrev hon pjäsen sommaren efter att hon slutat som statssekreterare. Från att ha sovit med telefonen, vardag som semester, lämnade hon den politiska hetluften över en natt när Marita Ulvskog fick nytt uppdrag. Tio år i politiken räckte, nu ville hon prova om hon kunde skriva något annat.

Klädtokig
Passionen för tonsättaren Rachmaninov och ett galet intresse för kläder delar hon med sin rollfigur Barbro. De har båda tre barn med tre olika män men pjäsens barn är inte Thorgrens och hon själv inte Barbro. Däremot värjer hon sig inte helt mot beskrivningen av pjäsen som en slags bearbetning.
? Det handlar om i dag, jag tänker på barnen. Hur blev det?
Barbros dotter Eva sliter sönder sig som hårt arbetande arkitekt och tvillingmamma. Hon förkroppsligar en del av Gunilla Thorgrens feministiska samtidsanalys.
? Arbetslivet är väldigt mycket boven i dramat som jag ser det, människor utnyttjas maximalt i dag, det ska hela tiden effektiviseras. Tillväxtbegreppet är så entydigt ekonomiskt, man tar överhuvudtaget inte hänsyn till den mänskliga växten. Det borde vara det stora feministiska projektet, men det har inte blivit det.
Pjäsens yngsta kvinna, Barbros dotter Clara, är Gunilla Thorgrens stora gåta. En ung, lättklädd feminist som vill bli modell.
? Hur hon formulerar sig runt den här nästan pornografiska offentliga miljön vi har i dag, hur hon gör det till eget livsprojekt. Hur fan ska det gå för henne? När min bok kommit ut blev jag nedringd av unga feminister. Jag träffade jag unga tjejer som hellre vek ut sig i en tidning än tog ett städjobb i offentlig sektor. Clara är en del av dom erfarenheterna och henne måste jag bearbeta mera.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!