Vi kan snacka om kontraster.
Ungefär samtidigt som Sean Banan tramsar sig igenom någon störtlöjlig låt i det där direktsända tevejippot som kallas Melodifestivalen och äter stora delar av SVTs nöjesbudget varje år, lufsar den gamle amerikanske studioräven Dave Ferguson ut på Flygelns scen.
Han slår sig ner i en fåtölj, häller upp ett glas rödvin och gör sig allmänt hemmastadd.
Då har Anna Ternheim redan stått på scenen en god stund.
Det handlar om två fullständigt skilda världar där Melodifestivalen står för allt som är plastigt, tillrättalagt och cyniskt med musik, medan Anna Ternheim är dess raka, genuina motsats.
För är det något Ternheim gör på den här turnén är det att visa upp sig själv och sin musik i ett naket, väldigt ärligt format utan dolda avsikter eller agendor. Det är avskalat och akustiskt. Den säregna rösten och enkelt gitarrkomp får stå i centrum.
Jag förstod inte, eller kanske snarare förstår fortfarande inte, riktigt storheten med den akustiska plattan "The Night Visitor" som spelades in i Nashville och släpptes i höstas. Jag tycker den är lite för torr, lite för platt. Men live på scenen framför oss lever materialet upp på ett beundransvärt sätt.
Det som på skiva är lite långtråkigt får plötsligt liv. Mycket på grund av Anna Ternheims snudd på hypnotiska röst. Hon sjunger med inlevelse. Hon sjunger med känsla. Hon sjunger fantastiskt.
Tillbaka till Ferguson.
Den gamle uven som Anna Ternheim träffade i samband med skivinspelningen på andra sidan Atlanten lunkar som sagt in efter si så där 20 minuter och agerar ömsom kompmusiker, ömsom duettpartner.
Samspelet de två emellan är avspänt och småhumoristiskt, men framförallt uträttar de storverk tillsammans musikaliskt. Duetten de gör i Pat McLaughlin-covern "The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss)" är lysande och i "Walking Aimlessly" kompletterar de varandra utomordentligt. Det infinner sig en familjär känsla som bara förstärks av att scenen är inredd som ett ålderstiget vardagsrum där det omaka paret flyttar runt mellan olika stolar.
Helt naturligt hamnar ett stort fokus på senaste skivan ("Lorelie-Marie" är magisk), men det bereds också utrymme för äldre örhängen. "Today Is A Good Day" låter lysande, metronomkompade "Let It Rain" får rungande applåder som bifall och Broder Daniel-covern "Shoreline" tillhör givetvis en av de mest uppskattade melodierna den här kvällen.
Anna Ternheim kliver ut och visar vad kärlek till musik och artistisk integritet handlar om. Akustiskt. Naket. Närvarande.
Något inga koreograferade danssteg i världen kan mäta sig med.