Teater om film, väntan och konst
Brittmarie Engdahl
Foto:
Tills det tätnade igen. Vid infarten till huvudstaden flöt dubbla filer åt alla håll. Radio Stockholm mässade: avkörning vid Alby, norrgående fil, singelolycka, polis på väg, ännu inga köer. Krock vid Solna, en person sitter fast, ambulans på väg, köerna växer, för norrgående trafik ta väg över (vad det nu var). Krock vid avfarten till Södertälje, trafiken står stilla.
Ständigt tjockt med trafik åt alla håll, en vanlig fredagskväll. Roy Anderssons film Sånger från andra våningen med den helvetiska trafikinfarken illustrerades. Fasan strök utmed kroppen.
Väl framme med både plåt och kropp intakt, en annan värld. Helt annan. Den man ser på Dramaten med glittrande varm foajé, fylld med välklädda människor, den allmänhet som suktar efter andliga upplevelser. Allra mest pantertanter med öga för att tränga sig före, kanske var de f.d. idrottskvinnor, såg några mycket imponerande exemplar, dom hade varit med förr.
Såg Erland Josephsons En natt i den svenska sommaren.
Det var som han mindes en filminspelning på Gotland med den ryske regissören Tarkovskij, han som gjorde Stalker och alltid nämns med andlös respekt.
Säg Tarkovskij och den som är det minsta bevandrad i filmhistorien tänker på vatten, skymning eller en sorts oklar dager, skog, svårforcerad terräng, ett motstånd.
På teatern skrattar vi! Scenen fylls med vatten, flera slangar sprutar in vattnet som skådisarna sedan får stövla omkring i, eller gå barfota i. Eller ramla i och bli alldeles blöta.
Från taket en tunn rännil vit sand - ni ser va, hur ljuset gör den till en lysande stråle. Det är mycket vackert liksom fonden, den bild man får när man sitter vid havet och ser rätt ut.
I blötan, på stolar, sitter skådespelargänget. De kan inte göra något annat än vänta. Titta ut över havet och försöka hålla sig beredda. Regissören - som de bara kan kommunicera med via tolk - väntar på det rätta ljuset, väntar.
Producenten är orolig, men vet att Den Store inte får retas.
Den ryske kameramannen mäter ljuset, flyttar på kameran, intar verksamma positioner. Men han kan inte heller göra något.
Vad händer med människorna?
Snabbt nu, en femma till Sören Brunes scenbild, roande, djärv, infallsrika och rena. Människorna hetsas till någon sort aktivitet och det är klart att de pratar, de växlar repliker, de försöker kanske nå varandra, någon får ett raseriutbrott (en femma där också, för Lil Terselius), någon låter alldeles vardagligt övertygande när han säger sina repliker (himla bra Michael Nyqvist) Mona Malm är bekymrad producent och Staffan Göthe, tja... låt gå.
Regissören spelas av Lennart Hjulström, överlägsen, allvetande.
"Varför kan ni inte tala allvar i det här landet" säger han.
Det blir mycket "i det här landet", replikerna är Dramatenfina, lite ålderdomliga, visst handlar det om existens och rädslor och hemlig kärlek.
Ingen begriper varför man inte kan jobba, vet bara att gud rår.
Det är inte så roligt. Skulle någon prata på det här viset skulle man tro att man hamnat i en teaterrepetition.
Exempel: varför överger du alltid dig själv?
Amen herregud!
Lite mer buljong till det köttbenet tack.
Så jobbar vi med nyheter