Teater: Man kan ju få fnatt för mindre...

Jenny är tolv år och just det förhållandet är nog det allra bästa i den här föreställningen. Att hon och hennes "jämnåriga" medspelare är just där, i gester och tonfall. Just så skruvade och laddade och spattiga som de här förpubertala ungarna kan låta och vara.
Alltså ett på-pricken-jobb av Julia Högberg, Mathias Lithner och Emma Peters. Eller Jenny, Adam och Mimmi.
Det börjar med något som kan vara en dröm, Jenny möter döden. Som talar om den stora Apokalypsen, något som han lägger på Jenny axlar att hejda. Allt det som hotar jorden.
Klart man blir nervös. Och inbillar sig en massa konstigheter. Om att det är något i luften... om att det är så konstigt tyst.. och att allt det där stämmer som man fruktar.
Visst handlar det om fantasi och viss utsatthet, om hur den odrägliga har sitt, att jenny som säkert är lite snäll och skötsam och inte hör till dom tuffa, måste våga leva i alla fall, men det är inga som helst pekpinnar i den här pjäsen, inga moraliteter eller egentliga budskap. Fast en del om kompisskap och kärlek, visst.
Det är en historia som berättas, det är en påminnelse om att det finns skälvande levande tolvåringar mitt ibland oss och så och till slut så blir det kanske lite lyckligt också. Om man vill tro på det.
För Döden var ju högst verklig och prosaisk, förstås.
Det är parallella historier med en skör - för att inte säga naiv - vuxenvärld också.