Taxiberättelser som berör och smärtar
TaxiAlexandra PascalidouAtlas
Alexandra Pascalidou vill ge taxichaufförerna respekt i sin nya bok. Foto: Leif R Jansson/Scanpix
Foto:
"Taxi" är en samling möten mellan Alexandra Pascalidou och de taxichaufförer hon har åkt med runtom i världen. Förutom enstaka undantag så är de alla olyckliga i sina liv. Om de inte bär på tragedier så jobbar de alldeles för många timmar. En stor majoritet av dem är invandrare där de bor och känner sig utanför. Termen "...och så började jag städa, som alla andra..." återkommer flera gånger. Och när hon åker med en svensk så är även han olycklig. Han undrar varför invandrare som har så mycket gemenskap klagar. Den enda som avviker egentligen är den thailändske taxiföraren som lärde känna en ny familj i samband med tsunamikatastrofen.
Pascalidous taxifärder säger också mycket om oss som människor. För det är sannerligen mycket diskriminering och utanförskap dessa människor stöter på. All form av diskriminering synliggörs; åldermässig, etniskt relaterad, klassbetonad.
Delvis så är "Taxi" författarens önskan att ge heder åt en yrkesgrupp som besitter en värld av kunskaper men sällan får respekt. Och det är en behjärtansvärd uppgift Pascalidou har åtagit sig. Men jag måste säga att jag personligen träffat på många fler "ursvenska" taxichaufförer än vad som finns i Alexandras värld. Historierna är intressanta och i vissa fall otroliga. Pascalidou har själv i förordet skrivit att hon bara återberättar deras version, hon vet inte vad som är sant. Helt klart kan man fundera över sanningshalten i vissa berättelser, speciellt den om den ungerske mannen som utvisats från USA, där han både körde taxi och satt i fängelse.
Vissa historier är två sidor korta medan andra är längre. Men även de korta känns befogade, de bryter upp och ger flyt.
Det går snabbt att läsa "Taxi", den berör, smärtar och underhåller under en kortare stund. Boken fyller sitt syfte, ger inblick men det är inte den här boken Alexandra Pascalidou kommer att bli ihågkommen för.