När jag var liten var min farfar konstnär och jag trodde att han var världsberömd. Han målade riktiga tavlor och jag hade hört de vuxna prata om att farfar målade likt verkligheten. Ja, att det var som på teve, men stilla och helt i färg. Som foton fast med mycket bättre skärpa än Instamatic-kamerornas bilder.
Jag växte upp med hans tavlor för de hängde på väggarna i min familjs vardagsrum och hos släktingar och vänner. Och det var precis som i verkligheten, fast vackrare.
Farfar målade oftast sköna landskap, som svenska skogsbackar, gärna med en speglande liten sjö, men ha hade också gett sig på vågstycket att måla tavlor med upprört hav och rena stilleben. Ibland förekom det djur, som flygande svanar i motivet.
Men han var ingen friluftsmålare utan han höll sig hemma i köket. Han sa att han hade sina tavlor redan färdiga i huvudet.
Det fanns en klar arvsgång från farfars talang som konsnär, först till pappa som också var duktig på att teckna och jag själv var rätt bra på att rita, och kanske, kanske skulle jag också kunna måla egna, riktiga tavlor.
Men dem skulle jag behålla själv, om de blev fina.
En lördagsförmiddag gick min familj för att se ett av farfars konstverk som stod till försäljning i ram- och konstaffären Pigalles skyltfönster på Hospitalsgatan. Så berömd var farfar att en konstaffär sålde hans tavlor! På ramen satt en prislapp: 125 kronor!
När den tavlan målades fick jag sitta med en gång och titta på. Farmor var på jobbet och farfar och jag höll till i köket. Han satt framför det uppriggade staffliet, jag på en stol vid radion.
Innan han började han tog han en snaps ?för inspirationen?, och glaset stod tömt på diskbänken. Det var fortfarande lite immigt och hade tre små droppar omkring foten. Köket darrade av dofter: palettens oljefärger, linolja terpentin och hemrullade cigaretter på Borkum Riff.
Farfar hukade mitt emot staffliet med näsan två decimeter från målningen. Han kisade med ögonen och krafsade med penseln med penseln mot duken. Radion var påslagen och väderutsikterna, och sjörapporten räknade upp väderstationernas magiska namn, och det lät som en urgammal trollformel: ?Holmegadd, Bjuröklubb, Rödkallen, Lilla - och Stora fiskebanken.?
Jag fick inte prata. Inte så mycket som ett knyst, för konstnären var mitt inne i ett kritiskt skede: det dimgröna i grenverket i ett av tavlans träd. Farfar målade en spegelblank sjö, tre nyutslagna björkar, vitsippor på ängen och i bakgrunden fjärran gransus.
Bilden var fotografisk och kristallklar; som ett nyputsat fönster. Jag var som berusad av dofterna och bilden, av den mässande radiorösten och jag kände att jag skulle kunna kravla in i tavlan. In till sjön och jag skulle kunna leka där och kasta flatmacka.
Men jag förde inte konstnärsgenerna vidare och målade aldrig några tavlor. Ett misslyckat Edvard Munchplagiat från slutet av sjuttiotalet blev det enda jag presterade i oljefärg.
