När du går på bio för att se I gryningens timmar, ta med dig näsdukar, det kommer du att behöva. Filmen är historien om 13 000 judar som arresterades i Paris, skickades först till Velodrome d’hiver för att sedan skickas till lägren i Loiret och till sist till Auschwitz.
Varken historien eller skildringen är originell. Men, det som riktigt smärtar i den här filmen är hur både judar och ’goda’ fransmän hela tiden tror att det värsta inte kommer.
I början av filmen när judarna är stjärnprydda tror de att det värsta har hänt.
Pappan i familjen som är filmens fokus säger att de är fransmän trots allt. Den kristna sjuksköterskan Annette är övertygad om att hon ska följa med gruppen hela vägen, för inte heller hon tror att något så hemskt som förintelsen kan äga rum.
Precis så känns det som tittare också. Trots att vi har historien i backspegeln är det svårt att förstå hur så mycket ondska kunde härja fritt. Tyvärr så förstår man inte mer efter att ha sett den här filmen.
Kanske behöver det göras fler filmer om orsaker till och krig förintelse. Vem vet.
Läskigt nog har filmen en otrolig tajming. Det är med oro som man påminns de franska utvisningar av romer i år. Så det är inte bara en förfärlig historia som spelar sig i en film framför oss, det är en verklighet som skulle kunna äga rum igen. Människan har inte helt gjort sig fri dessa mörkare sidor oavsett hur många filmer som har gjorts om andra världskriget.
Och hat är tyvärr inte något som exklusivt fanns på 40-talet.
Samtidigt som det fasansfulla händer de judiska fransmännen klipps det till bilder av Hitler och Eva Braun på sitt gods i salig glädje på en fond av gröna kullar. Sedan klipps det till bilder av beslutsfattande fransmän som inte oroar sig för det humanitära i beslutet från Tyskland om deportering av judar utan om det praktiska i att transportera så många människor.
I gryningens timmar är till stora delar en hyllning inte bara till offren utan även till alla de fransmän som gömde och beskyddade offren.