Döden i medierna
Anja Hirdman (red)
Carlssons
Hör du till oss som älskar teveserien Morden i Midsomer, då är du i gott sällskap. Det är en av de mest sedda brittiska kriminaldramerna världen över. Serien har i England en publik på upp till tio miljoner per avsnitt och i Sverige ligger den i tittartoppen för deckarserier.
Vad är det som gör den så sevärd? Det får vi veta i Anja Hirdmans eget avsnitt Den triviala döden i den här boken.
Deckaren är en berättelse som börjar - inte slutar - med döden. I grevskapet Midsomer möter vi en lantlig idyll och vi vet att kommissarie Tom Barnaby (och sedan våren 2011 hans kusin John Barnaby) kommer att avslöja mördaren och återställa ordningen.
I andra deckare är den typiske detektiven en socialt marginaliserad man som sällan klarar av intima relationer (t ex Wallander, Beck, Morse, Frost, Holmes). Men Tom Barnaby är i sina 81 episoder en uppskattad make och kärleksfull fader med ett lyckligt familjeliv.
Även om det visas upp sargade lik och läskiga obduktioner så ger serien ett slags trygghet. Allt ordnar sej till slut. Döden gäller andra, inte mej.
Om obduktioner skriver Sofia Bull i sitt avsnitt Döden som bevis. Blodiga sår, ruttnande kroppsdelar, pölar av kroppsvätskor och högar av inälvor blir avtryck genom vilka brottsutredningen kan spåra den människa som en gång levde.
Studiet av anatomi ger en bild av att vetenskapen kan synliggöra det dolda och förklara det okända. De döda ges en röst och blir sedda.
I andra avsnitt skriver andra medverkande om döden ur andra synpunkter. Döden som nyhet. Döden i krig. Döden på foto. Döden som självmord. Och så förstås vår kulturs mest uppvisade döda kropp - Jesus - i Bibeln, i annan litteratur och på film, och varför han korsfästes i stället för att stenas.
Här möter vi döden som Våld, tröst, fascination (bokens undertitel) och det är mycket underhållande och tänkvärt.
