Tankediger thriller
COLLATERAL****Filmstaden
Chauffören är klipsk och yrkesstolt, men lite av dagdrömmare och inte riktigt driftig nog att förverkliga sin dröm om eget företag. När gryningen kommer har han funnit oanade egna resurser av handling och improvisationsförmåga och blivit mer människa än någonsin. Stjärnskottet Jamie Foxx gör starkt intryck genom att spela med ganska små medel även i de mest upprörda ögonblicken.
Yrkesmördaren är intelligent, talför, elegant, tidigare ungdomsbrottsling, sedan länge en driven yrkesman som med enveten precision utför sina uppdrag. Som människa står han utanför alla mänskliga känslor, tror inte på något utom livets och individens meningslöshet. Visserligen har han öra för musik och kan ta folk med manipulativ charm, men saknar förmåga till gemenskap och äkta livskänsla. Tom Cruise gör ett starkt porträtt av en karl som redan är död inombords. Han ser ut som yrkesmördare gör på film men skildras med ovanligt djup.
De två kompletterar varandra väl. Hederlig och ohederlig, besökare och stadsbo, den ene i början av ett nytt liv, den andre nära döden. Olika och lika samtidigt. Som polisen och brottslingen i Manns "Heat" (1995).
Taxin rör sig mellan stadens flygplats, rådhus, nattklubbar, hyreshus, boulevarder, bårhus och gränder. Genom att arbeta med mycket ljus- och färgkänslig digital videokamera skapar Mann en bitvis mästerlig stadsskildring. Ansikten, byggnader och gator i befintlig belysning framträder starkt realistiskt. Åskådaren upplever intensivt stadens skiftande miljöer.
Bildernas spänningseffekt skapas med bruk av överexponering, motljus och färgjusteringar i efterhand och är mycket sofistikerade. Mann växlar mellan det laddade spelet mellan männen i taxin och staden omkring dem, som liknar en sorts djungel där allt är på liv och död. Tempot är länge strängt behärskat, långt från actionfilmen. Våldet sker utanför bild och när det visas så är det på allvar, helt utan cyniska lustigheter och överdrifter. De två nattklubbsscenerna blir nog klassiker i fråga om obehaglig skildring av hot, skottlossning och kaos. Människojakten i slutet är konventionell men skicklig som i få andra filmer.
Med popmusik av god kvalitet, ett berömt stycke Bach och musik ur andra filmer tillför Mann ett rikt urval stämningar, från gastkramning till avspändhet, till sina perfektionistiska bilder av lättbegripliga handlingar och meningsutbyten, som låter oss ana människans storhet och tomhet. Som i många av de bästa kriminalarna.
<span class=Rub1>Ärlig och osentimental</span>
<span class=Ing><B>BOMBAY DREAMS
***
Filmstaden</span></B>
Trevligt, ärligt, roligt och osentimentalt om en indiskfödd tonårsflicka ur svensk medelklass som beter sig ohederligt mot sin adoptivmor i de bästa avsikter. Hon vill nämligen mot adoptivmoderns vilja kontakta sin indiska mor.
Innan mötet förverkligas på lyckligt sätt dagdrömmer flickan om livet och människorna i Indien. Här använder regissören Lena Koppel orientromantikens schabloner (virila maharadjor i prunkande palats) och den indiska filmmusicalens schlagermusik och dansnummer i revystil för solist och balett i bjärta kläder. Som i förebilderna är det kyskt och passionerat samtidigt; ovanpå det lägger Koppel vänliga ironier för att punktera flickdrömmarna. Pedagogiken syns trots skämtlynnet.
Filmen har vår tids samtalston och bildspråk och skildrar tonåringar utan att tala ned till dem. Så den tänkta tonårspubliken gillar nog filmen. Lite mera arbete med porträtten av de två mödrarna, den ena ofrivilligt barnlös, den andra ofrivillig ogift mor, hade skapat mer dramatisk tyngd till förmån för vuxna åskådares intresse.
Så jobbar vi med nyheter