Jag gillar att åka spårvagn, verkligen. Inte för allmänna skäl, som att det är ett miljövänligt – eller typiskt ”norrköpinskt” transportmedel, nej jag gillar det ur en flanerande synvinkel. För mig är varje spårvagnstripp en personlig sightseeingtur.
Inte så att jag impulsmässigt springer ut och hoppar på första bästa spårvagn för att det är så trevligt, nej jag brukar ha något ärende nedåt stan eller någon att hälsa på.
Men inte alltid, ändå är jag inte någon spårvagnsnörd.
Eller?
För drygt ett halvår sedan flyttade jag till de norra delarna av stan, vid Almstaplan i Marielund. En av flera förmåner med att bo här är att både tvåans- och treans spårvagnslinjer passerar bara hundra meter från mitt hem. Även om jag ska, till exempel, till Söder tull, så tar jag nästan alltid tvåan, trots att den tar längre tid eftersom den kör över de östliga stadsdelarna. Då får jag sitta i lugn och ro och spana in omgivningarna och reflektera för mig själv om det jag ser.
Sån är jag.
Om jag kliver på tvåan vid Himmelstalundsvägen och slår mig ner, så passerar jag direkt höghusen i Marielund åt vänster sida. På sjuttiotalet kallade vi (som inte bodde där) området för Biafra för att det bodde utlänningar där. Biafra var i verkligheten ett afrikanskt område som bröt sig ur Nigeria 1967, och som ledde till ett tre år långt krig och svår svält.
Här användes ordet Biafra flitigt även till annat än om detta bostadsområde. Om jag inte ville äta upp maten, så kunde mamma utbrista:
”Men tänk på barnen i Biafra – dom har ingenting att äta!”
På det svarade jag oftast:
”Men skicka maten till Biafra då, så får dom äta.”
Jag vet att det replikskiftet också tog plats hos andra. Samma visa kunde det vara när jag skulle få nya kläder. Då svalt inte bara barnen i Biafra, nej plötsligt hade de inga kläder heller. Jag skulle minsann enbart vara tacksam över mina nya fula bruna manchesterbyxor från Lagos vid Norr tull.
Det bor många ”utlänningar” i Marielund nu också, en hel del somalier, afrikaner som de i Biafra. Men somalierna har flytt ifrån, och kanske till och med varit utsatta för våld och svält. Jag är tacksam över att vi kan släppa in dom till oss och erbjuda dom skydd i Sverige.
När höghusen i Marielund byggdes fanns det knappt några afrikaner alls i Norrköping. Idag ser jag många i området. Ibland passerar de utanför mitt fönster, på väg till affären på Stockholmsvägen. Ofta kliver de på spårvagnen, inte sällan med barnvagn och med fler, lite större barn omkring sig. Kvinnornas långa vackra färggranna slöjor fascinerar mig, men om klädnaden är del av ett kvinnoförtryck lägger jag mig inte i.
Jag tror inte att jag måste tycka något om detta, men vackert är det.
Spårvagnen tar fart igen och jag har ännu bara rest ett par hundra meter. Men fortsättning följer i nästa krönika.
Hoppas att ni hänger med då också.