Tänk om vi kunde ta OS-guld i jämlikhet

Snart. Bara några dagar kvar tills Slutet kommer. I sommarens efterdyningar sänds de sista timmarna ut av två veckors ständig sport på TV. Sommar-OS i Aten drar snart ner ridån, vilket förstås knappast någon kan undgå att veta. Det har plaskats, grinats, skuttats, svettats och hejats på i oändlighet. Lite vemodigt att det är över snart kan man ju tycka. Det är ju inte varje dag man får upp ögonen för "nya" sporter, som vattenpolo, triathlon och synkroniserat simhopp till exempel.

Det är inte heller varje dag som arbetet att skapa Nationen blir så tydligt. Det talas om vi, oss, våra, Sverige, etcetera. Olika länders medaljer av olika valörer räknas ihop i en egen liga. Just nu ligger Sverige på sextonde plats. Alla ska förenas under fanan och heja på Carro, Stefan, Christian, Ara, Malin, Mohammad och alla de andra. Danskar och norrmän hejar man ju också gärna på. De är ju nästan som "oss". Ord som hjältar, kämpar, kungar (konstigt nog inte drottningar), berättar om något annat än bara idrottsprestationen. Det är nästan som en besvärjelse. Svenska hjältar som klädda i blågult utför stordåd på världens arenor. Allt för att ena och bygga på mytologin om nationen. Vi mot de. En avgränsning mot de andra utanför, de där "noggranna tyskarna", "färgstarka amerikanerna", "kineserna som tränats sen de var bebisar" och så vidare.

Kanhända är det ett sympatiskt projekt. Tanken på idrotten som en förenande kraft. Men denna kraft mäktar inte sträcka sig längre än till nästa gång du drar väskan till dig eller kollar en extra gång efter plånboken när du möter en mörkhyad man. Eller nästa gång du med "utländskklingande" namn inte blir kallad till arbetsintervju. Eller nästa gång invandrare och kriminalitet nämns i samma mening (oops, nu hände det igen). Eller nästa gång statsministern pratar om "social turism". För någonstans där går alla OS-drömmar i kras. Och vi är inte längre ett enat "vi" utan ett land präglat av strukturella orättvisor och vardagsrasism. Där etnicitet och religion begränsar var man kan bo och arbeta.
Det spelar ingen roll att du hejade på Ara lika mycket som på någon annan i blågul dräkt. Chansen att du hejar på honom om han vore helt okänd och du skulle träffa honom sent en kväll på en mörk gata känns ju ganska liten, eller?

Tänk om vi skulle ta guld i jämlikhet istället. Det vore något att drömma om nu när OS snart är över och troféerna ska föras hem till fäderneslandet.