"Tänk om Reinfeldt kunde erkänna att han blev kåt"

Det kan kanske tyckas kontroversiellt, men det är inget underligt med det här exemplet. Musikbranschen är en av väldigt, väldigt få branscher där aktörerna kan vara öppna med det mesta utan att det skadar deras karriär. Det är snarare så att de får god pr av att lufta sina gömmor. Skiv- och biljettförsäljning går ofta upp om någon avslöjar att det är dags för ännu en tur på torken, att någon skiva spelats in under våldsamma interna strider i gruppen eller att inte helt rumsrena lekar utspelar sig backstage. Det handlar om mystik och spänning. Det förbjudna och ouppnåeliga. Jag menar, inte fan skadades Rolling Stones popularitet av att Keith Richards söp sig plakat och ramlade ner från en palm (som i realiteten visade sig vara en ynklig stubbe). Red Hot Chili Peppers har knappast mått dåligt av att dess sångare Anthony Kiedis flera gånger varit nära att ha ihjäl sig och är lika frekvent på avvänjningskliniken som en annan är i snabbköpet. Således, gillar nämnde Bredahl att spana in en erotisk rulle och svepa ett helrör är det bara för honom att göra det utan att hymla. Jag kan inte låta bli att leka med tanken. Tänk om politiker och företagsledare också kunde vara så där öppenhjärtliga. Mindre budgetpropositioner och mer äkthet. Mindre välfärdspolitik och mer personlighet. Tänk om de kunde framstå som åtminstone lite naturliga istället för att fastna i sina evinnerligt tröttsamma försök att framstå i god dager. Lägga av med att förneka allt som inte är gråtrist i livet. Jag menar, när det framstår som något speciellt och så matnyttigt att man kan fylla både teveprogram och tidningar med att en kille som Göran Hägglund diggar Pink Floyd lever vi i en ruggigt grå verklighet. Apropå Hägglund och Pink Floyd. Jag har en bekant (ett insnöat Grateful Dead-fan) som är övertygad om att vuxna män som säger att de gillar Pink Floyd använder det som en metafor för att de någon gång i livet njutit en holk. Tänk om det skulle vara så att Häggis sitter och fnittrar som en liten flicka över sin smarta metafor som bara de invigda begriper, det vore ju fantastiskt! Likaså om Mona outade att hon är en jävel på att blanda starka färgglada drinkar eller om Reinfeldt kunde erkänna att han faktiskt blev lite kåt när Helena Bergström visade brösten (igen) i den senaste Colin Nutley-filmen. Vi snackar om två olika världar här. Å ena sidan musikbranschen som kantas av tragiska människoöden och som ibland går alldeles för långt med att tjäna publicitet på personlig misär. Å andra sidan viktiga offentliga personer som gör allt för att förneka att ord som njutning, personlig smak eller förflutet existerar i deras liv. Att mötas på halva vägen kanske vore bäst, det skulle ge oss artister som tar det lite lugnt med förnöjelserna och politiker som i alla fall kan stå för att de finns. Det skulle naturligtvis leda till katastrof om makthavarna gjorde en massa galna saker. Men vad är problemet med att en 45-årig riksdagsman söp sig kalas och hamnade i fyllecell när han var 15 och vem tappar förtroendet för en ledare som hellre njuter en folköl till Steven Seagal än lovordar ännu en trött debatt? Lek med tanken. I en värld där offentliga personer vågade stå för saker som för en vanlig Svensson är helt normala och för en artist vardag skulle det kanske vara spännande att slå upp tidningen eller på burken och inte på förhand veta precis vilka undflyende klyschor som stod på kö för att rapas upp.

Information till våra läsare

"Tänk om Reinfeldt kunde erkänna att han blev kåt"

Det är skönt att ha ett hus i anslutning till studion där man kan slappna av, kolla på porr och dricka sprit, säger sångaren Jacob Bredahl (då frontman i Hatesphere, senare gitarrist och sångare i en mängd andra grupper) till mig över en raspig telefonlinje från den danska glesbygden.