● Lördagens konsert med en samtidigt dynamisk, känslosam och reptilsnabb dirigent på pulsen kan mycket möjligt vara en av säsongens bästa.
Programmet sammansatt men de olika verken kompletterade varandra utifrån aspekter som återanvändning, re-cycling, och överlevnad. I A freak in Burbank ställer kompositören frågan huruvida Haydn kan överleva i en amerikansk förort. Impressionistiska klangmattor där ackord, kastades ungefär som stenar mot en stilla vattenyta, sprider sitt mönster av allt större cirklar. Och så dyker Haydn upp, inte tonalt men väl i de rytmiska kontrasterna. Intressant, humoristiskt och bitvis även vackert. Tonsättaren var på plats och fick ta emot publikens applåder.
Tjajkovskij höll Mozart som den främste kompositören och återanvände ett tema från denne när han skrev sina rokokovariationer. Torleif Thedéen frambringade på sitt 300 år gamla instrument all den skönhet och bärighet i klangen som man kan önska, alltifrån den breda ansatsen när det älskliga temat först presenteras, till de olika variationerna som sedan broderas ut konstfullt och virtuost. Värmen och intensiteten omfamnade hela salen, i fin samklang med orkestern. Ett genomlyst skimrande klangparti i moll perforerades olyckligt av hostningar, men det är ju nu höst.....
Slutligen Symphonie fantastique som i programbladet ropas ut som FANTASTISK SYMFON. Redan 1830 uruppfördes verket och Berlioz visade sig vara föregångare både vad gäller klangfärger/orkestrering vilket senare utvecklades av Debussy, och i sin rytmik förebådade han Stravinsky.
En programsymfoni som berättar en historia om förälskelse med komplikationer, avsikten var faktiskt ett frieri i toner. Framförandet under den kvinnliga dirigenten Shi-Yeon Sung var sammanhållet trots stor spännvidd mellan drömskt lyriska partier, smäktande vals och slutsatsernas drama med mardrömmar under opiumrus och häxsabbat.
Temat eller den fixa idéen återkommer alla satserna igenom, oftast i försynt träblås, men förvanskas och demoniseras i de två sista satserna och stampas slutligen ihjäl av slagverk och bleckblås.
Sung ägde en ömsint förmåga att lyfta fram det mystiska och magiska, men visade sig vara en järnlady med full kontroll över det mäktiga orkesterodjuret i de två sista satsernas organiserade tumult.
En förstärkt orkester fyllde podiet, det var laddat för fullt ös och det blev ett magnifikt symfoniskt fyrverkeri, eller fantastiskt framförande av en fantastisk symfoni. Tack SON!