Tack, Jonas

Jag har sett Gardell live en gång förut. Det var sommaren 1997 i Bollnäs, då han turnerade med showen "I mellanmjölkens land". Det jag minns mest var hans goda publikkontakt och speciellt flörtandet med den manliga delen. Något publiken i Bollnäs såg som speciellt roligt. Gardell inleder kvällens show som en struttig gråklädd kvinna. En kristen kulturrepresentant från Norrköpings Kommun visar det sig. Hon uppmanar alla i publiken, speciellt männen, att genast lämna lokalen. För den där homofilen vi kommit för att se, han är farlig ska vi veta. När Gardell senare kommer in som Jonas, börjar han med att lyckönska dem som är så modiga att de vågar sitta på första bänk. Därefter delar han ut orange regnskydd i plast till dem, inte för att det finns något att oroa sig för, bara utifall att. I nästa sekund kommer han kånkandes på två stora röda hinkar, som är fyllda med vatten. Skratten duggar tätt och publiken är med på hans upptåg. Som när han flörtar med den manliga godingen på rad tre. Eller när han öppnar sin egen lattjo-lajban-låda a`la Brasse Brännström och vill att vi ska låta som djuren som bor i den. Eller när han kastar vatten över oss, eftersom vi inte skrattar tillräckligt högt åt hans skämt. Trots att De Geerhallen är fullsatt, lyckas Gardell skapa en intim stämning. Han skämtar mycket och ofta om sin äkta hälft, om sig själv och inte minst om deras sexuella läggning. För trots att det gått tio år, skrattar Norrköpingspubliken lika högt åt bögskämten, som Bollnäspubliken gjorde. Men skratten klingar mer hjärtligt och folkligt i dag. Men humor och skratt i all ära. Det starkaste minnet från kvällen är ändå när ljuset dämpas, publiken tystnar och Gardell delar med sig av ett samtal han haft med sin senila mamma. En blek kvinna på ett ålderdomshem som mötte änglarna en gång, men som ändå stannade kvar på jorden, med förklaringen, Nästa gång de kallar följer jag med. Det är med ett varmt hjärta jag vandrar hem i decembermörkret. Tonerna av den finstämda "Aldrig ska jag sluta älska dig" virvlar fritt i mitt huvud och min kropp pirrar fortfarande. Tack Jonas, för att jag fick vara tillfällig gäst i ditt liv. Tack, för att du inte gjorde mig besviken.

Tack, Jonas

Det pirrar i kroppen när jag några minuter före åtta slår mig ner inne på Louis de Geer för att se Jonas Gardell. I flera månader har jag väntat och sett fram emot det här och ni vet ju hur det kan bli när man längtar efter något, risken finns att man blir besviken.