Jag älskar hur musik man gillar kan visa vägen till nya musikaliska upptäckter.
Fenomenet har tagit sig olika uttryck genom åren. I min ungdom spelade musikmedia en väldigt stor roll. Jag lusläste recensionsspalterna i drivor av tidningar och varje gäng som nämndes som referens till band jag redan gillade spårade jag upp och avlyssnade.
Inte alltid med gillande som resultat, men alltid med en brinnande nyfikenhet i första rummet.
Det hände rent av väldigt ofta på den tiden cd-skivan fortfarande var högvilt att jag gick och köpte skivor olyssnat. Utan att någonsin ha hört en ton av bandet vars namn stod på omslaget.
Idag är det flera år sedan jag köpte en skiva senast. Men upptäckarlusten och kärleken till ny musik är densamma.
Idag heter inte guiden musikmedia. Idag heter den Related Artists och är en funktion på Spotify.
Kartan ritas om. Men allt är sig ändå likt.
Lika mycket som jag gillar att upptäcka ny musik. Lika mycket gillar jag postrockande Pg.lost.
Om vi ska snacka viktig musik som kommit ur Norrköping står sig (den numera riksgycklande) Plura väldigt slätt i jämförelse i min bok. Och det var just via Norrköpings förmodligen ädlaste musikexport som jag hittade fram till min senaste formidabla upptäckt.
Collapse Under The Empire.
Den geniala duon från Hamburg låg där och väste under ”Related Artists”-fliken (för er som inte är införstådda med begreppet är det den avdelning på musiktjänsten Spotify där artister rekommenderas utifrån sin genremässiga koppling till den artist man för tillfället lyssnar på) på Pg.losts sida.
Jag kastades från östgötsk postrock till tysk dito på ett så sömlöst sätt att det kändes helt självklart. På så sätt visade ett gäng som utvecklats i en svettig replokal i Norrköping vägen till ett gäng som gjort precis detsamma knappt hundra mil härifrån.
Musikvärlden är liten och den har blivit ännu mindre med den nya tekniken.
Artister må klaga över minskad försäljning och ett tuffare klimat, men aldrig tidigare har så många haft så stora möjligheter att ta del av ett sådant uppbåd av fantastiska band.
Jag tackar Pg.lost för upptäckten av Collapse Under The Empire. Även om vägvisandet givetvis är av högst omedveten karaktär.
Apropå nya oväntade upptäckter. Jag måste i det här sammanhanget också passa på att skjuta in några ord om Kitok.
Vårens kanske mest glädjande och oväntade hiphop.
Första gången jag stiftade bekantskap med Magnus Ekelund var på Saliga Munken för några år sedan. I väntan på att Mattias Alkberg skulle beträda scenen satt jag och idisslade raggmunk och stekt fläsk när den långhårige, blyge, bräcklige killen från Jokkmokk dök upp.
Det fanns en nerv i det han gjorde redan då. Något som skulle visa sig växa till något formidabelt på de följande albumen ”Det definitiva drevet” och ”Dödskult” där han gjorde det bästa av en genrekorsning mellan skränig rock'n'roll och singer/songwriter.
Samma känsla av vemod finns kvar, men nu har Magnus Ekelund klippt sig, lagt ner kompbandet Stålet och bytt musikstil helt och hållet.
Hans nya projekt Kitok är lika oväntat som det är bedövande bra.
Som Beastie Boys på svenska.
Det är en ny upptäckt ni verkligen borde unna er att göra.