I går fyllde Tomas Tranströmer 80 år. Han är vår mest uppskattade lyriker, men jag har aldrig förstått mej på honom. Det är nåt fel på min känsla för lyrik.
I sin senaste bok skriver Göran Greider ett litet hoppfullt stycke:
”Kan vi då återgå till välfärdsbygget? Kan vi åter få en fördelning som är någorlunda rättvis och en politik i hela folkets intresse?
Javisst! Det är bara att börja Vi kan börja i morgon!”
Detta stycke delar han upp i sex olika långa rader och kallar ”dikt”.
Jag begriper inte varför.
Jag är son till en låtskrivare. Min pappa Gunnar skrev sångtexter, t ex ”När solen lyser klart”, som sjöngs i Allsång på Skansen 1938, eller ”En vals i månsken” som Karin Juel sjöng in på stenkaka.
Han hade Fröding i skinnband i den bokhylla han snickrat ihop av sockerlådor därhemma. Han umgicks med Ferlin och andra Klarabohemer och ville nog gärna skriva dikter som de men lyckades aldrig. Han förblev låtskrivare.
Hustru Inga och jag umgicks några år med Sonja Åkesson. Sonjas dikter var roliga och angelägna, men lyrik blev de för mig först med Gunnar Edanders musik. Ska bli sjuksyster jag, tralala…
Själv har jag lätt för att rimma. Det är skönare att kramas – utan pyjamas! Men dikt eller lyrik blir det inte. Om jag försöker skriva vers blir det något politiskt. Fattiga byar av trä och halm rimmar ju ganska bra på napalm.
Den som vill lära sig skriva poesi kan kolla ABF:s tidskrift Fönstret nr 1/2011. Där får vi en lektion av poesins senaste stjärnskott Jenny Wrangborg, hon som nyligen fått Stig Sjödin-priset.
Hon skriver: ”Kort kan man säga att poesi är skriven utifrån ett mönster, medan prosa är ett fritt berättande – som skönlitteratur och journalistik. Dikten har en rytm, som gör den lätt att recitera…” Då blir det väl dikt då, om jag skriver:
FN-skrapan står på en tomt
som skänktes av Rockefeller.
Det är en jävla dålig plats
för ett sådant hus att stå på.
Rytm blir det. Men poesi blir det knappast.
Det händer att jag uppfattar löpande text som lyrisk, om den är vacker och stämningsfull. Som en gång hos min kollega Åsa Hanell. Den
8 februari inledde hon sin krönika på denna plats så här:
”Huden vinterblek. På gränsen till grå. Som gråkalla dagar utan ljus.
Du värmer mig som hastigast. Jag värmer dig som hastigast. Vi värmer oss för att vi kan. Som om skulden låg hos vintern. Min frusenhet är årstidslös…”
Sen fortsatte hon lika lyriskt och lika orimmat de 75 rader vi har oss tilldelade på den här spalten – och jag kände att det var poesi utan att begripa varför.
Dikt har en rytm, skrev Jenny Wrangborg. Där har vi det kanske! Det är rytm som saknas hos Göran Greider och andra som styckar upp sin prosa i olika långa rader och kallar det dikt.
En Bok För Alla har nyligen gett ut dikter 1979–1989 av Elsie Johansson. I den boken hittar jag rytm:
Det vackraste hemmet
var stugan på åsen,
med sneda verandan och tre röda väggar…
Det är inte rim, men de är rytm! Här tycker jag mej se vad lyrik är.
Jag vill gärna rekommendera den boken. Skönare läsupplevelse kan man knappast få för 40 spänn.