Systrar som drastiska motpoler

Henrik VIII, kung av Storbritannien på 1400 och 1500-talet. Han levde ett liv ungefär lika fyllt av intriger och händelser som dagens såpor."Den andra systern Boleyn" fokuserar berättelsen till systrarna Boleyn. Anne Boleyn som senare blev drottning är den mest kända, men Henrik förlustade sig med hennes syster Mary flera år innan. Scarlett Johansson som Mary gör ett bra jobb. I början är en nervös lantlig flicka är Johansson behagligt mjuk för att sedan bli en självsäker tystlåten älskarinna och till en bedragen men förstående syster. Skillnaderna är hårfina men Johansson lyckas framhäva alla nivåer. Natalie Portman som systern Anne har mycket mer att arbeta med. Till en början spelar hon stereotypt sin intrigmakerska med rappa meningslösa one-liners och en stygg-flicka-blick som inte är det minsta intressant. Det är bara i slutet när Anne har förvandlats till en ångerfull kvinna som hon gnistrar. Hon bär sårbarheten öppet.Henrik VIII är ett populärt ämne för filmer. Förutom "Den andra systern Boleyn" går just nu även tv-serien "The Tudors" på SVT. Historien har tidigare berättats genom filmatiseringar som "Kvinnorna kring kungen", "Henrik VIII och hans sex hustrur" och "Tusen dagarnas drottning". Filmen har en del uppenbara problem. Bland annat utmålas Anne, hennes far och morbror som skurkarna medan Henrik VIII känns nästan som ett offer för dessa strategispelande giriga typer. Istället för att vara en makthungrig kung styrd delvis av sin sexuella lust verkar han här vara något annat. Eric Banas Henrik hittade djup kärlek men förlorade den för att släkten Boleyn var för glupsk. Om man någonsin har hört talas om Henrik VIII och hans eskapader känns inte scenariet speciellt troligt.Systrarna är för drastiska motpoler till varandra. Den ena är nästan lika helig som sin namne, jungfru Maria, om man bortser från det faktum att hon horar med en gift man (något som i filmen är en beordran, inte hennes önskan). Anne är en stygg sköka som struntar i kärlek och vill ha makt. Den ena är änglalikt blond med liljevit hy medan den andra snärjer män med elden i sina mörka ögon. Kontrasten mellan rollerna skadar filmens trovärdighet, den är för stark och svartvitt.Ett annat problem i filmen är dialogen som bitvis känns infantil. När Anne Boleyn återvänder från Frankrike, redo att stjäla systerns älskare med sina nya färdigheter i förförelse, låter hennes samtal med Henrik nästan som hämtad från en högstadieuppsats. Dessutom talar kungen hela tiden om hennes förändring som person, något som vi tittare inte kan se. Anne är precis som förut med undantag av ett snett leende som ska utmåla henne som konspirerande.Invändningarna till trots, "Den andra systern Boleyn" en helt okej film som bioupplevelse. Den är vackert filmad. Påkostad med ståtliga kostymer och miljöer. Storyn, trots friskt ljugeri, är intressant att följa filmen igenom. Att skeenden som har flera års spännvidd flyger förbi i tiotals minuter känns inte fel eftersom fokus i storyn inte är Annes eller Henriks liv utan Boleyn-systrarnas relation. Om inte annat väcker filmen en stor lust att utforska vad som verkligen hände.

Information till våra läsare

Systrar som drastiska motpoler