Systrar i förtvivlan och glädje

Är det inte bra nu då?
Den frågan är vanlig när kvinnoperspektivet kommer fram och man kan säga att hela utställningen på Arbetets museum går in för att punktera den frågan.
Det börjar med statistik, tydligt illustrerad. Orättvisor i lön, i hemarbete, i utbildningskonsekvenser, i barnledighet och arbetsförhållanden.
Nej, det är inte bra nu.
Utställningen leder vidare med en hyllning till förgrundsfigurerna, från den ryska amerikanskan Emma Goldman som sa "If I can´t dance I don´t want to be a part of your revolution" över Mary Wollstonecraft, Fredrika Bremer, Alva Myrdal och de andra och därifrån en lätt halsbrytande övergång till röda fanor med bilder av Che, Lenin och Marx.
Då är det 70-tal och idag studsar man till, men visst var de här föga feministiska kämparna delar av kvinnokampen som den fördes då.

Upp och ner
I utställningen illustreras hur kvinnokampen gått i vågor, själva entrén är en röd våg, senare finns det också blå vågor. Vid tiden för de nämnda fanorna finner vi också Mahjong, palestinaschalar, näbbstövlar, kvinnobulletinen, tecknade kvinnoserier, de kända slagorden, de internationella kontakterna, den tidens kändisar i sammanhanget, de i Grupp 8. Här står nostalgin tät för 40- och 50-talisterna, det var här kvinnorna upptäckte att vänstervågen höll på att gå kvinnorna förbi. "Ni måste vänta på er tur, vi måste ta makten först" sa männen. Och lät tjejerna göra det politiska grovjobbet med plakat, banderoller och stencilmaskiner.
Kvinnorna visade på orättvisorna ända in i sängkammaren, nu kunde man börja tala om sexualliv i termer av jämlikhet, om hur det personliga blir politiskt. På 60-talet hände massor, även gifta kvinnor skulle ut i förvärvslivet, barnen måste ha dagis, kvinnor fick rätt till abort, vid fick pillret, tiden var inne för en oblodig revolution. Även om det inte brändes bh-ar som påstods.
Är det inte bra nu då?

Andra vägar
Nej det är inte bra, många från kvinnorörelsen finner nya vägar, nya områden för sitt engagemang, kvinnojourerna växer fram, våldet mot kvinnor blir ytterligare uppmärksammat, tjejjourer finns det också numera. Till fredsrörelsen drogs många, här fa(i)nns massor att göra, miljörörelsen engagerar många kvinnor som finner uppgifter i internationella nätverk.
Någonstans här noteras en backlash, under 80-talet verkade kvinnorörelsen försvinna, men kanske tog den bara andra former.
För så kom röd- och stödstrumporna, roligt illustrerade i utställningen.
Nu är vi nästan i nutid, Stödstrumporna behövde bara skramla med vapnen för att de etablerade partierna skulle förstå hotet, här fanns massor av röster att förlora - kvotering och jämlikhetsfrågor tog ordentliga kliv upp på dagordningarna.

Inte blev det något kvinnoparti, men nätverken, här illustrerade genom ett högt gunnebostängsel, samlar styrkor. De ger stöd åt kvinnor som chefer, som fackligt förtroendevalda, som riksdagsledamöter, i olika aktionsgrupper och yrkeskategorier.
Komplikationerna är inbyggda, vänstertidens kvinnor hade vissa problem med deborgerliga kvinnornas kamp för rösträtt och sin plats i samhället, de mest radikala kvinnorna stötte säkerligen bort många av de borgerliga. Om detta lär det bli utrymme för diskussion.

Slagorden
"Hela lönen, halva makten" hittar vi här liksom de tidigare "Bröd och rosor", "Vi är många vi är hälften", "Halva himlen", "Jämlik - inte likadan".
Ja jösses flickor.
Nu talas om nyfeminismen, om de unga tuffare, de med ett starkare självförtroende och mer stöd i samhället för sina krav. Hela utställningen med sin beskrivning av vad som hänt, från olika håll, kommer att utgöra underlag för vidare forskning, här finns ett material som tidigare inte varit samlat på liknande sätt.

 Med fest
Även i musiken märks de nya mer: på invigningen på fredag kommer till kvällens fest stockholmsbandet Strula med Siri, Röda Bönor, Turid, Frida Selander och som konferencier Ulrika Knutson. Man kan få höra LOs första kvinnliga ordförande, Wanja Lundby-Wedin som inviger tillsammans med jämställdhetsminister Margareta Winberg, TCOs Sture Nordh och professor Ebba Witt Brattström.
Film och bildband hör till utställningen, 20 kvinnor svarar på frågan kvinnokampens betydelse, en installation där man kan testa sina fördomar, en fotoutställning kallad "Uttråkad kvinna drabbad av vardagsdramatik" av fotograf Vibeke Mathiesen invigs och man kan mycket väl tänka sig att feminister av båda könen kan få en festlig introduktion till den här stora utställnngen som kommer att innehålla massor av programpunkter under ett år framöver, dessutom kompletteras med flera mindr utställningar under tiden.
Redan på lördag eftermiddag blir det samtal om kvinnorörelsen nu och i framtiden med bl a Ebba Witt-Brattström, Louise Waldén och Anja Karlsson.
Kanske blir det bättre så?