På ett sätt börjar det bli synd om Gerard Depardieu. Han har blivit större horisontellt med årens gång och får därför spela ovårdade, drumliga gubbar. Senast var det i "Eftermiddagarna med Margueritte" där han porträtterade en man som varken hade ordning på sitt liv eller ordentlig läsförmåga.
I "Den siste mammuten" spelar han Serge Pilardosse.
Serge har gått i pension och för att få alla sina pensionspengar måste han resa tillbaka i tiden, så att säga, och få intyg från alla tidigare arbetsgivare.
Det är något oklart om Serge och hans fru Catherine båda har lättare psykologiska problem men livet är i alla fall inte en dans på rosor.
Serge bär på en stor sorg från sena tonåren och resan blir ett sätt att hantera det som har hänt.
På resan träffar han också sin brorsdotter spelad av den fransk-belgiska konstnären Miss Ming.
Om det inte hade varit knäppt innan så kommer hon med det elementet utan tvekan.
På ett märkligt sätt lyckas hon ge filmen lugn och färg, både till tittaren och till Serge som känner sig pånyttfödd efter besöket hos henne.
"Den siste mammuten" är en oväntad blandning av taktlös, absurd humor och filosofi.
En visualisering av termen "what the fuck" (översätts "vad i helvete").
Vissa scener är konstiga medan en specifik scen spräcker gränserna för vad man förväntar sig att se i en vanlig film. Låt oss säga att en extremt märklig dubbelavrunkning äger rum som aldrig ens förklaras ordentligt. På något sätt lyckas regissörerna ändå att blanda dessa typer av känslor, bestörthet, vemod och sympati.