Svosch! så försvann det
Som en fäktningsmatch. Svosch, svosch, sving, skär och hugg. Kvar blir en pytt med lite av det mesta, räcker en bit men har ingen egen smak.
Brittmarie Engdahl
Foto:
Jag älskar min vårdcentral där jag har tagit en del blodprov foch sånt man gör där. Det är dit jag går med mitt onda knä och dit jag hoppas att få gå när krämporna tilltar. Om man får leva och ha hälsan som det heter.
Men som backup och som ett ställe att gå till när Britt och grabbarna på vårdcentralen står frågande, då vill jag gå till gamla lasarettet. Det som låg mitt i stan. Som man nådde så lätt och som det inte behövde gå särskilda bussar till, som inte låg som en dispensär mitt i skogen så att både personal och besökare måste lägga ner en massa tid på resor. Som man kunde cykla till om man inte brutit benet förstås.
Det var tider det! Jag kommer ihåg biblioteket och kiosken i gamla lasarettet. Och apoteket. Och alla dom där pilarna som visade var man skulle gå och kulvertar som var lite läskiga och väntrummen med Hemmets Härold och en massa specialkompetenser som var utlagda på andra håll i stan och, tja, det var ingen ordning och inte ett dugg rationellt.
Undrar om vi var sjukare då, för några decennier sedan, eller kanske trots allt friskare?
Sen vill jag hursomhelst ha en sån där doktor som finns nu på min vårdcentral, en som frågar hur det är med magen nuförtiden fast man söker hjälp för knät idag. Och som gärna frågar om man inte har träffat nån att gifta sig med än och hur det var på semestern och det som faktiskt hände mig hos doktorn, hon berättar lite om sig själv och sina egna krämpor.
Klart man känner sig vårdad när man går därifrån. Klart man blivit sedd och det klarar man sig på länge. Man har en doktor!
Minns när salig maken låg på lasarett och delade sal med en professionell rationaliseringsexpert. Den mannen sa att läkarna inte skulle ägna sig åt prat med patienterna, det var inte kostnadseffektivt sa han. Inte rationellt.
Men så dog han också.
Alltså. Vård när jag vill och nära. Omvård. Dyr säkert, kostnadskrävande alldeles klart. Jag betalar efter förmåga, litar på att de som ska sköta pengarna och se hur mycket vi har råd med sköter sig.
Nu vill vi veta kalla fakta. Var ska ni tat? Hur mycket? För vem? När? Hur ska dom där 300 miljonerna struktureras bort? Vad betyder det för just mig?
Jag och säkert ingen annan heller tänker inte bli sjuk bara för att jäklas, när vi människor blir sjuka måste vi ju få hjälp. Från samtal till några säkra snitt om det skulle behövas.
Och nog kan man åka ett par mil om det bara funkar med kompetensen och rutinerna så man känner att man får hela vården.
Så jobbar vi med nyheter