Norrköpings Symfoniorkester, De Geerhallen
Dirigent: Michael Francis
Solist: Baiba Skride, violin
Verk av: Purcell, Britten, Prokofjev
Violinisten Baiba Skide övertygade stort i Benjamin Brittens violinkonsert op 15. Att solostämman har ansetts ospelbar kunde läsas i programbladet, men blev knappast en erfarenhet från podiet. Tvärtom upplevdes Skride lekande lätt passera krävande passager, utan minsta ansträngning, och med en formfulländat skön tonbildning dessutom. Ur hennes Stradivarius flödade ymnigt toner med hög och klar lyster, också i spindelvävskira pianissmon med tydlig kärna, aldrig tunt eller blekt. I mellansatsens dödsdans biter hon sig in i strängen, men klangen är ändå mjuk och tät. Meditativt lugn och i tätt uttrycksfullt samspel med orkesterns symfoniska variationer, i intensiv närvaro som är kännbar också i salongen. I Passacaglians sluttakter får solisten ömsint uppbackning av sordinerade tromboner. Det bar hela vägen och karisman övertygande, så det aningen tvekande gensvaret får nog hänföras kompositörens allvar.
Solokonserten flankerades av verk som båda insprirerats av William Shakespeare, men där tidsgapet är imponerande. I Henry Purcells The Fairy Queen intog en decimerad stråkstyrka De Geer med svävande runda klangmoln uppbruten av tidstypisk ornamentik. Musiska spetskrås. Och stänk av humor, en del av livet även på 1600-talet.
Sergey Prokofjevs härliga orkestersviter med musik från baletten Romeo och Julia fick avsluta konserten. Igenkänningsfaktorn hög, temperament och utspel svindlande när de rivaliserande familjerna gör upp efter en inledning suveränt balanserad med avgrundsdjupet öppet.