Sverige också ett fosterland

I Stockholms city skred en kvinna i lång kjol med mycket tyg, finskjorta och något stärkt vitt på huvudet. Hon var med om att berätta om den medeltid som tillhör det tidiga Stockholm. Bredvid henne gick en kvinna med korta snäva byxor och ett lika snålt linne, gympadojer, buskort hår som stod upp i piggar och något på huvudet som visade att hon inte stördes av stadens bullerljud. Hon spelade med alla muskler i sin solbrända kropp.
Dom tillsammans gav en sorts bild av vad som hänt med Stockholm under 750 år.

"Brittmarie. Allra varmaste jultankar. Det var så roligt att träffas. Bless you."
Så står det i boken Signe Hasso skrev och dedicerade en dag på varuhuset. Det var snart 14 år sedan.
Det var nu inte alls särskilt roligt. Inte för henne. Få kunder vågade sig fram, men många hade ärende förbi och tog sig en titt. För mig var hon ett stjärnnamn och förde med sig en fläkt från Hollywood, det var verkligen så hon förde sig. Oerhört vänlig, intensiv och intresserad. Vi frågade om hennes liv på amerikanska västkusten där hon var etablerad sedan länge. En södertjej och filmstjärna som lyckades.
Nu är hon också borta.

Om fotbollen finns två ståndpunkter. Den ena är populistisk och den får en att verka som om man vill bli kompis med alla dom andra på jobbet. Den andra är kallt avståndstagande, man låtsas ha högre intressen. Fast det stämmer inte - ett öra lyssnar utåt, fingrarna skriver spalt, (fredag). Det blir som det blir.
Det går att vara ointresserad av fotboll och ändå känna belåtenhet över att Sverige vinner. Fast det blev synd om de söta nigerianerna.

Rosendahls. Ännu försommar i plantskolan. Skotten tar sig den tid de behöver, den tunga lummigheten kommer längre fram. Hursomhelst en oas i Stockholm, och så får man bekräftat: det finns inga genvägar, för att det ska vara fint i rabatterna gäller massor av tid på knä.
På Waldemarsudde kan man se måleri av Rickard Bergh. Han med riddaren och oskulden. Så fint, så tryggt, man ser akademins krav och strävan efter högre höjder, porträtten av Strindberg och Branting men framför allt bilden av den sjuke Fröding. En av Berghs bästa.

Jag är så glad att jag är svensk. Så att jag slipper gå gömd i svart tyg, så att jag slapp vara en skugga strax bakom min make, så att jag inte har behövt gå dubbelvikt i vatten och plantera ris, så att jag får vara fri att bestämma över mitt liv, ensam och rik. Så att jag inte måste tas om hand av mitt barn när jag inte kan göra rätt för mig längre, så att jag aldrig behöver vara till besvär.
Fast vem har sagt att just jag?
Det är bra att vara född i ett land med ett socialförsäkringssystem.
Kan man inte hitta på ett varmare ord?
Min svenskhet gladdes åt flaggan med långkalsonger utanför Konstmuseet. Frisendahls roliga kommentar till det högtidliga. Men 6 juni vågade inte museet! Trist!

Har äntligen läst om landet Nifelheim av Majgull Axelsson. En läsupplevelse som ligger kvar sm en tyngd någonstans, kanske i bröstet, det är förfärligt, påträngande, krafsar i allt det vi tränger undan, försöker glömma. Så bra skrivet, så hemskt.