Den här boken har undertiteln "Om ett band, en tid, en stad". Staden är Malmö, men boken handlar om den samhällskritiska musikrörelse som spred sig över hela landet och där Hoola Bandoola blev ett av de främsta banden.I Malmö började den progressiva musikrörelsen med folkfester liknande dem på Gärdet i Stockholm. Från 1971 blev det i Malmö en stor utomhusarena i Slottsparken, där band som Hoola Bandoola, Södra Bergens Balalajkor, Nynningen och Grus i dojan spelade gratis. Publiken som kunde vara tjugo tusen personer hade fritt tillträde. Det restes också ett poesitält där författare som Lasse Söderberg, Jacques Werup och Peter Ortman läste dikter.Vid den här tiden, i början på 1970-talet, bildades en rad teater- och musikgrupper. De kom ofta i konflikt med socialdemokratin, som tycks ha ogillat allt som kom utifrån och inte kontrollerads av ABF.I Norrköping bildades en avdelning av Folkets Teater, en publikorganisation som arrangerade föreställningar av fria grupper. Vi nekades bidrag från ABF och fick vända oss till andra studieförbund. Här framträdde Hoola Bandoola 1971,1972 och 1973. Hoola skänkte ofta sina överskott till viktiga ändamål. Från sista spelningen här, den 8 dec 1973, gick hela nettot till IB-kommittén.Det kontroversiella förhållandet mellan musikrörelsen och socialdemokratin klargörs i boken. När det gällde Vietnamkriget hade sossarna en helt pacifistisk linje: Fred i Vietnam! Medan FNL-grupperna krävde: USA ut ur Indokina! Mikael Wiehe provocerade: "Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?"Musikrörelsen stöddes av alla grupper till vänster om socialdemokratin. Men Hoola kritiserades också från vänster. Stefan Ringbom och Gunnar Idering från Fria Proteatern menade att Hoola förnekade den musikaliska tradition som fanns i vårt eget land och svängde sig med en massa märkvärdiga ord som vanligt folk inte begrep.Själva menade bandet att det i varje fall undvek marxistiska fraser. De ville i sina texter ta upp jämställdhet och kritisera välfärdssamhällets konsumtionsfixering och USA:s krigföring. En samhällskritik på allmänsocialistisk grund.I deras musik blandades latinamerikanska rytmer, svensk visa och folkmusik, country, blues och soul med pop och jazz. Popen kom från deltagare med arbetarbakgrund, tex Björn Afzelius. Jazzen kom från dem med medelklassbakgrund, t ex Mikael Wiehe.Hoola Bandoola hann släppa fyra skivor. En hette "På väg" och kom i november 1973. Om den skrev Folkbladet: "Hoola Bandoola igen, tredje LP:n. Men inte utan att det börjar bli lite tjatigt." Plattan såldes i över 73 000 ex och hamnade dessutom etta på Kvällstoppen. Hoola var inne och förde ett hektiskt turneliv under några år och spelade i folkparker, på skolor, bibliotek, ungdomsgårdar och museer.Den 4 september 1976 las bandet ner efter sex år och 550 spelningar. Vi får veta vilka vägar bandets medlemmar sedan gick. Det har sagts att bandet upplöstes för att Mikael Wiehe ville gå egna vägar. Jag såg och hörde hans nya band 1988 i Nicaragua när jag representerade Författarförbundet i den kulturdelegation som var där för att inviga den svenskbyggda teatern i Managua. Det är enda gången jag hört Wiehe live. Jag minns inte vad de spelade men jag minns att bandet gjorde stor succé.Tiden gick och kanske behövdes det nya politiska låtar. Efter tjugo år återförenades Hoola Bandola. Nyheten släpptes i april 1996 och slogs upp stort i alla media. Nu bildades stiftelsen Hoola Bandoola band. Björn Afzelius hade dött och stiftelsen delar varje år ut ett pris till någon som verkat i hans anda. Det har gått till bland andra Janne Josefsson, Peter Birro, Åsa Linderborg och Johan Ehrenberg.Örjan SvedbergHoola BandoolaOrdfront
