Jag är åttiosju år. När man blivit så gammal är döden inte avlägsen. Tanken på den tränger sej på i det mesta man gör. Inte med skräck utan lugnt konstaterande. Man vet att det snart är slut.
Döden finns med i stort som i smått. Min hustru och jag är lika gamla. Vi vet att det kommer en morgon då en av oss vaknar och den andra inte. Det är inget att göra åt, måste accepteras.
Vi lever båda på övertid. Vänner och bekanta dör runt omkring oss. Kändisar som vi beundrat. Folk som vi jobbat med, kolleger som vi jämfört oss med, kamrater som vi fått uppmuntran av och som kunnat ge oss råd. Nu är de döda, de flesta var yngre än vi.
Att vi blivit så här gamla beror kanske på ett sunt leverne. Vi dricker inte sprit. Jag har rökt men slutade redan 1980.
Skickliga läkare i Linköping fixade min hjärtinfarkt för några år sen. En tablett som jag käkar varje dag håller min prostatacancer i schack.
Jag fruktar inte döden men tanken på den finns med överallt. Varje morgon när jag kokar kaffe och tar ett filter ur den lilla högen i köksskåpet undrar jag om filtren ska räcka i min livstid eller om jag ska köpa nya.
När jag sätter mej i bilen undrar jag om jag fortfarande har snabba reflexer. Och vad händer om jag får punktering? Förr kunde jag byta hjul. Nu skulle ryggen säga ifrån om jag bara försökte plocka fram fälgkorset.
Vi har en katta som är gammal, troligen bortåt arton år. Varje gång jag lägger upp mat åt henne undrar jag vem av oss som först ska kila om hörnet, hon eller jag.
När jag borstar tänderna är jag glad att ha tänder kvar. Men bilden i spegeln gör mej förskräckt. Ett åldrat ansikte med fem dagars skäggstubb. Min mor skulle vända sej i graven om hon såg den här skäggstubben. Hon kunde ju inte veta att det ska vara så nuförtiden. Varenda manlig kändis man ser på TV har ju minst fem dagars skäggstubb.
När jag sitter på toa ser jag mina händer. De är skrynkliga men har kvar den förmåga som skiljer oss från djuren - att kunna sätta tummen mot pekfingertoppen, det som gör allt precisionsarbete möjligt. Det är händer som varit med om mycket. Byggt friggebod, smekt kvinnobröst, onanerat, spelat gitarr och piano, skrivit texter på sättmaskin, skrivmaskin och dator.
Jag går ut till brevlådan för att hämta posten och Folkbladet och tänker att det är den här dörren dom en dag ska bära ut mej genom.
Till min begravning. Då vill jag gå direkt till kremering utan några ceremonier. Ingen präst ska ta mej till förvändning för att sprida sin vidskepelse om himmel och återuppståndelse på den yttersta dagen.
Döden fruktar jag inte, men jag fruktar långvården. Fort ska det gå! sa min far. Han satt med kepsen på svaj och skojade med killarna som bar ut honom till ambulansen - och när de kom fram till sjukhuset var han död. Min mor överlevde honom med sexton år av förtvivlad ensamhet.
Fort ska det gå. I år fyller man åttiåtta. Om tolv år fyller man hundra. Ifall man gör det.
