Svart, svårt, sökande
Den jag aldrig var MAJGULL AXELSSON Prisma
Majgull Axelsson. FOTO: SCANPIX
Foto:
MaryMarie, vilket som går bra, föräldrarna kunde inte enas, hon blir till båda delarna. En kvinna som dödar sin man genom att dra ur de livgivande sladdarna i sjukhusbädden, hon döms till sex års fängelse, den andra kvinnan som jobbar sig upp, hård chef på kvällspressen sen en ministerpost, får leva med sin förlamade och genomförbittrade man. Samma man. Och samma kvinna. Kanske möts Mary och Marie på sista sidan, kanske får hon ihop sitt liv, denna yttre och en inre kvinna. Som växlar intill förvirring.
De blir till ett sökande efter identitet, den kunniga säkra, men sedan självföraktande ministern (hos en otrevlig statsminister man inte kan ta fel på), ända tills detta förfärliga med maken hände. Han som köpt en kvinna i Baltikum, en mycket ung och utsatt kvinna. Han skriker av vrede och om förlåtelse, men är det inte för mycket begärt?
En kamratkrets stöder Marie, de ställer upp, men har ju sina egna kriser respektive makt att bevaka. En är en kärlek som spills bort, en så kallad klassresenär som lackar på ytan men har fötterna i förotsslummen, här är karriärdiplomaten med sin representationshustru.
Vad vill Majgull Axelsson säga? Det gamla Nässjö som är livets början och där upplägget gjordes, tristessen, de svåra typerna som aldrig kommer vidare. Det är nog själva krackeleringen, när yttre och inre påfrestningar tynger en människa till botten, när det inte finns någon nåd än den man kan hitta på (slänga ut gammalt skit ur huset, tro att man kan börja på nytt, lämna någon).
Det finns politiskt hån här, på den nivå vår Marie rör sig är det omöjligt att uträtta något ärligt gott, menar hon. Skammen igen. Sega känslor som inte släpper, ärvda föreställningar som lever genom decennier. Inte ens befrielsen är befriande, i det innersta finns samma skräck, det går inte ens att tala om förlåtelse - kanske dyker ett tillfälle upp men någon vill kanske mest utnyttja hennes erfarenheter. Mediahatet inbakat, politiskt korrekt.
MaryMarie drabbas vid två tillfällen av afasi, starkt symbolisk. Det är svart, svårt, den existentiella ångesten exponeras, á la Axelsson. Albatross är det enda ord Marie kan få ur sig, visst finns det alltid symboliska, olycksbådande fåglar i Axelssons böcker? Albatross är ytterligare tyngd, den största, främmande.
Språkligt är det skönt.
Säkert kan många känna igen sig i en ständig självuppgörelse. I så fall måste man också andas lite frisk luft emellanåt. Möjligen blir det en försoning till sist.
Så jobbar vi med nyheter