TOLV MÅNADER I SKUGGA
Lukas Moodysson
W&W
Med den förra romanen, Döden & Co (2011) etablerade sig Lukas Moodysson som en fullödig romanförfattare. Boken var en stark och känslig skildring om en mans väg genom sorgen efter sin döda pappa.
Nu återkommer Moodysson med Tolv månader i skugga, en sorts genomgång av författarens senaste år, på olika orter: han är i Moskva för att hitta skådespelare till sin nya film, i Aten som turist, hemma i Malmö och på landstället i Småland.
Tolv månader i skugga är ingen roman, utan snarare en reportagebok med händelser på de respektive orterna och reflektioner över dessa och sitt över sitt eget liv. Dåtid blandas med nutid, Moodysson grubblar en del över hur livet blev, hur det har varit. Han funderar på missförhållanden i länderna han besöker, om svunnen och nuvarande kärlek och om existentiella frågor:
?Ibland känns det som att hela världen är dysfunktionell. Ibland känns det som att Gud beter sig ungefär som Basil Fawlty.?
Moodysson använder sig av en teknik där korta stycken, ofta bara ett par rader, som är åtskilda från varandra. Den här stilen är inte ny för författaren, han har laborerat med den tidigare, som i diktsamlingen Vad gör jag här (2002), i en än mer extrem form av registrering av allt omkring och inuti honom.
Ett sådant här berättande är oerhört effektivt, men samtidigt ett vågspel. Det gäller att hålla läsaren fokuserad och intresserad. Börjar berättarlinan slakna så faller hela idén som ett korthus. Men Moodysson fixar det nästan intill slutet, snyggt och med balans. Texten är reflekterande med poetiska, sammanhållande instick. Det är djupt personligt och visar på ett sätt att umgås med vår historia. Alla sinnen är med och de förmedlas briljant till läsaren:
?Att hata mig själv. Att älska mig själv. Att hata mig själv trots att jag är en fantastisk människa. Att älska mig själv trots att jag är en idiot.?
Här finns en melankolisk humor blandad med en hotande panik, här finns skönt lyriska nedslag som varvas med stillsam kontemplation.
Bokens enda svaghet är möjligen att den är lite lång, 367 sidor är lite i överkant för den här typen av berättande, och mot slutet distraheras man som läsare av annat än texten. Den känns plötsligt lite pratsam och långrandig. Man förlorar fokus.
Men på det hela taget är Tolv månader i skugga ett suveränt tidsdokument, av en människa som alltid söker sig nya vägar för sitt inre tryck.
