Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Surrealistiskt av Appelqvist

Kultur och Nöje2007-10-27 01:07
Mikael Mjörnberg
Det börjar smått komiskt.- Välkommen Haaans, introduceras Hans Appelqvist.Men ingen kommer upp på scenen. Fyrtiotalet personer sitter tålmodigt, men förbryllat och väntar i en minut, som blir två, som blir fler, men ingen Hans syns till. Det är till och med så att pausmusik går igång igen.Sen kommer han, verkar nästan lite vresig. Ber om vatten och har synpunkter på scenbelysningen. Om det är skådespel eller bara en dålig dag på jobbet är svårt att avgöra. Smått olustigt känns det hur som helst.När han väl börjar spela flyger dock alla sådana tankar ur hågen. Hans elektroniska popmusik som handlingsmässigt för det mesta uppehåller sig kring den fiktiva drömgestalten Naima är långa stunder dramatisk. Andra stunder drömsk och finstämd. Uppbackad av minst lika dramatiska filmsekvenser baseras den på svulstiga beats och brusiga samplingar.Då kommer vi till frågan hur mycket konsert det egentligen är. Visst spelar Appelqvist lite gitarr och piano samt sjunger i en och annan låt, men det mesta dundrar fram från förinspelade backtracks. Bitvis står musikanten själv och beskådar sekvenserna på videoskärmen medan musiken forsar fram.Det hade kunnat vara det perfekta mötet mellan konsert och installation.En imponerande saga tecknad kring Appelqvists i grunden intressanta musik. Men det faktum att musikern själv känns tämligen oengagerad och att publiken är skral och inte alls tycks veta hur de ska förhålla sig till honom gör att känslan snarare är den motsatta.Det blir snabbt ganska tråkigt att se Hans Appelqvist stå och gunga till sin egen musik och då och då bända lite på gitarrens strängar. Inte ens de surrealistiska filmsekvenserna lyckas greppa tag. Vad som i rätt utförande hade kunnat vara förföriskt blir istället ett typexempel på en artist som gör sig bättre på skiva hemma i ett vardagsrum med dämpad belysning.Att han sen gör extranummer trots att kroppsspråket säger att han inte alls har lust är bara onödigt. Den publik som letat sig till Crescendo hade nog förväntat sig lite mer än det tama framträdande Hans Appelqvist bemödade sig med att leverera.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje