Superman med varm humor
Med okände Brandon Routh som en mycket bra Clark Kent/Stålmannen, en vinnande mix av allvar och stora känslor med operadimensioner, varm humor, fin självdistans och kraftdåd i andlösa, tekniskt perfekta bilder har Bryan Singer gjort en Stålmannenfilm med lång livslängd.
Brandon Routh gör Stålmannen mycket bra och behärskar balansgången mellan humor och kraftdåd, skriver Folkbladet filmrecensent Stefan Andersson. Foto: Scanpix
Foto:
Stålmannen måste bekämpa Lex Luthors girighet och missbruk av ämnet kryptonit (det enda som kan skada Stålmannen), ruva över hjälterollen som människans hjälpare och goda förebild och hantera förhållandet med Lois Lane. Under hans bortovaro har hon fått barn (vem är fadern?), flyttat ihop med chefens brorson och fått pris för en ledarartikel om varför Stålmannen inte behövs. Alltihop utmaningar för den moderne Herkules styrka, hjärta och hjärna. Dessutom måste han föreställa den klumpige men älskvärde journalisten Clark Kent.
Han är huvudperson i både en fint spelad såpopera, om kärlek, familj och triangeldramatik, och en katastroffilm som med bravur men utan nya idéer visar såna nödsituationer och förstörelser som filmkatastrofer brukar förevisa. Dessutom anknyts det till förebilderna, Christopher Reeves Stålmansfilmer från sent 1970-tal. Det bästa i dem varierar Singer faktiskt riktigt inspirerat, med fint handlag och uppenbart sinne för små medel. Det syns i Brandon Rouths blyga vänlighet som Clark Kent och outtröttliga ridderlighet som mannen i de blå trikåerna. Men också i Kevin Spaceys och Parker Poseys kvicka spel i karikatyrstil av den storhetsvansinnige Lex och hans föraktfulla kvinna.
Bredvid alla trickfilmstekniker har fotografen Newton Thomas Sigels rika repertoar av ljus, skugga, färg och kameravinklar stor del i att filmen blivit lika snygg och sevärd som Johnny Depps piratfilmer och framför allt Ringenfilmerna. Samma stora dimensioner, perfektionism och balansgång mellan patos och komik.
Den som vill kan, som Singer helt tydligt vill, se likheter mellan Stålmannen och Jesus och viktiga händelser i frälsarens liv. Det vittnar om att Singer tar serietidningens hjältar på allvar ungefär som Hitchcock, Clint Eastwood och Peter Jackson tidigare tagit thrillern, västernfilmen och Tolkien på allvar och gjort det bästa av sitt material, enligt mönstren för hur såna historier ska berättas med maximal effekt.
SUPERMAN RETURNS
Filmstaden